Det känns som om jag sitter i mitten av all negativ energi och uppmärksamhet, och alla i närheten bara spyr negativa saker åt mitt håll och jag bara tar emot utan att klaga, utan att säga något. Så fort jag säger emot blir det bara värre och plötsligt är det jag som har fel, jag som är elak, jag som är orättvis och jag som är fel bara för jag säger emot för en gångs skull. Är det så fel att stå upp för sig själv? Det verkar ibland så. Eftersom jag jämt tror att det jag gör är fel så märker jag heller inte när jag faktiskt gör fel ibland - vilket ingen heller tycks förstå. Det spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör det - det kommer alltid finnas någon där som inte tycker det duger och hur ska jag då kunna göra rätt när jag inte förstår eller vet vad fel är? När ingen förklarat vad jag har gjort för fel utan jag gör bara fel, är det vettigt alls? Jag är verkligen inte den som dömer eller skyller ifrån mig och oftast tar jag andras problem och bekymmer på mig själv, och jag har lärt mig att säger man ifrån blir det bara värre - speciellt när så många människor är trångsynta, dåliga förlorare, inte kan ta kritik och som framför allt ALDRIG GÖR FEL och det är aldrig dennes fel, vad som än händer. Det är så förvirrande och svårt för mig att höra när någon säger "det är inte mitt fel" eftersom jag själv inte vet hur det känns att tycka så, jag vet inte hur det känns att säga de orden, jag har aldrig fått smaka på dem. Jag vet inte hur man sätter ner foten och säger "det där är orättvist och du anklagar någon som är oskyldig, dvs jag själv" för jag har aldrig fått den chansen och när väl chansen kommit har jag aldrig tagit den. Jag har märkt att det bara är bättre att hålla käften, le och ta skiten. Men jag vill inte ha det så...
Jag orkade inte gå till skolan idag heller.. Det blev bara inte så. Jag hade så hemsk mensvärk men det var inte det största problemet. Det här nedanför är inget som hänt på riktigt utan bara en beskrivning av känslan, men den som inte förstod det kanske inte ska läsa min blogg... Imorse var jag 8 år gammal och någon i förskolan hade haft sönder mina favoritbyxor, och mamma tyckte det var mitt fel och jag skulle inte få några nya. En tjej med präktiga föräldrar hade under rasten när vi lekt tillsammans klättrat i ett träd och jag när jag skulle klättra upp jag med så kom jag inte upp, och hon skrattade. Påväg ner för trädet fastnade hennes tröja i en grej och sprack, och då skrattade jag tillbaka. På kvällen kom hon och hennes föräldrar hem till mig och krävde betalning för tröjan, och mamma trodde inte på mig när jag berättat vad som hänt. Jag har pärlat halsband till alla mina vänner och till såna jag vill vara vän med, de lite coolare om man säger så, men de ville inte ta emot dem och tyckte de var fula med fula färger. Då ville ingen annan ha mina halsband heller. Jag blev värdelös, ensam och ett freak.
Jag har inte tvättat mitt hår på flera dagar och jag vill inte gå ut, men jag orkar inte gå in i duschen för jag har inte energi till det. Jag har ingen energi till någonting, inte smink, ingenting...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar