Don't cry for me.

Klockan är 03.00 och jag ligger sömnlös i sängen. Den en och en halv timme mellan två och halv fyra är de mest värdelösa minuterna på hela natten. Det är då allt stannar upp och plötsligt sover hela världen. Vid fyra börjar det oftast ljusna och bli morgon, och då är det okej att vara vaken men mellan två och halv tre SKA man sova och har man inte somnat då är det ingen idé att försöka.
Jag ligger och kollar på alla de underliga skuggor som formas på mitt rums tomma väggar. I ett hörn av rummet är det alldeles kolsvart och jag undrar, är det där alla monster finns?
Det enda jag kan tänka på är mina tankar som just nu ligger i kaos och hur viktigt det är för mig att gå till skolan imorgon. Jag försöker komma på med olika argument till varför jag borde få vara hemma och sova. Att man är trött och inte sovit på natten är ingen ursäkt och det har jag aldrig tyckt heller, och därför stryker jag bort det argumentet. Jag har ångest, ja det har jag faktiskt, men det skulle ju vara slut på det nu och att erkänna för de i skolan att det finns något i skolan som ger mig ångest är otänkbart just nu, så det argumentet stryks också bort. Förutom de två så finns det ingen anledning för mig att vara hemma och sova istället för att gå till skolan som jag så gärna vill gå till, trots allt. Alla argument är strukna dessutom så vad ska jag använda för ursäkt den här gången?
Det är så otroligt mycket som händer just nu, och det känns som om mycket av min omgivning faller ihop framför mig och jag försöker plocka upp deras trasiga bitar men det räcker inte till. Det jag gör räcker inte till och vad jag än gör och försöker så duger det inte på något sätt, ska det behöva vara så? När någon försöker hjälpa mig så tar jag emot det, mer än gärna, och jag kan bara inte förstå människor som inte kan ta emot hjälp eller som struntar i allt. Jag är inte direkt någon som ska prata, eftersom jag gett upp många gånger, men jag vet bättre nu, jag har mognat och jag är äldre. Ibland känner jag att jag är alldeles för gammal för vissa saker, och att ha ångest och må dåligt inte tillhör min ålder, men jag har samtidigt aldrig varit eller aldrig haft det som alla andra. Jag känner mig oftast mycket mer mogen än vad jag vill erkänna. Kanske vill jag klamra mig fast vid mina disneyfilmer och gosedjur bara för att, och när jag gör det känner jag mig som mest trygg. Jag kommer inte ihåg mycket av min barndom för alla dåliga upplevelser när jag fyllde 12 har tagit upp all plats i min hjärna och jag skulle göra så mycket för att få byta ut lite minnen.
Jag vill EGENTLIGEN gå till kyrkan ibland och sitta där, men jag vet inte om jag vågar. Jag är stolt över min tro på sätt och vis, men vet inte om jag skulle vara välkommen där. Alla är väl välkomna där? Det är kanske bara jag som känner ovälkommen överallt, som om jag aldrig hittar rätt, och att folk alltid hittar något fel och sen fokuserar på det felet och ignorerar allt de andra. Varför kan man aldrig få en andra chans? Jag känner aldrig att jag fått någon andra chans, förutom med livet när jag försökt ta självmord, men jag känner heller inte att jag aldrig riktigt försökte, eller? Jag vill inte dö längre men jag är samtidigt inte helt fullt nöjd, för jag var så inställd på hur underbart livet skulle vara när jag blev frisk, men ibland känns det typ "Jaha, var det här allt? "
Min rygg gör ont och det känns som om hela världens bekymmer ligger på den och väger. Ett konstant och ständigt tryck mot ryggen och det kräver att jag ska vara starkare. Jag försöker tänka på Gud och att han ser mitt lidande och inte är lika blind som många människor ibland kan vara. Gud ger oss aldrig mer än vad vi kan hantera och jag vet ju att det är så, för så länge jag har min tro så kan jag klara nästan allt, för Gud ger mig den styrkan och det hoppet som jag så otroligt mycket behöver. Jag struntar i alla ni ateister osv. som läser detta, för det här är MIN tro och jag får tro precis vad jag vill, precis som ni, och jag försöker inte övertyga er om Guds existens så försök inte övertyga motsatsen till mig, för det spelar ingen roll vad ni säger, jag kommer inte förlora min tro. Jag är inte jättekristen, om man ens kan säga så, men jag tror på Gud och jag tror på Jesus och jag tror på att förlåta och inte döma, och en massa annat också dessutom, det känns lite New Age över det hela på något sätt. Som när Oprah sa att det fanns mer vägar än vägen genom Jesus och plötsligt så förnekade hon Jesus existens, men jag tror att samtidigt som vi människor utvecklas och moderniseras så gör även Gud det. Gud är inte omöjlig. Vi människor kan förlåta de mest fruktansvärda dåd, så varför skulle inte Gud kunna förlåta, vi människor kan väl inte vara bättre än Gud? Gud är en högre makt, något som är så mycket större och bättre än vi människor. Jag behöver Gud och jag tror inte att Gud kan ändra på någon människa som om en människa är en docka som går att styra, och därför kan Gud inte heller ändra någons åsikt eller någons liv genom att knäppa med fingret. Att be till Gud om saker och sen bli arg för Gud inte gör vad man säger, och därför finns han inte, men varför skulle Gud behöva bevisa att han finns? Det är ju just det som det handlar om, tror jag. Jag kanske bara pratar strunt och skulle inte vilja höra vad en såndär amerikansk "God hates fags" kristen tycker om det jag skriver för jag bryr mig inte.
Plötsligt känns bröstet ovanligt lätt, och om det beror på att jag skrivit av mig eller för att jag känner tryggheten i det jag precis pratat om spelar ingen roll, det viktiga är hur det känns för mig. Jag försöker hantera vardagens problem som just nu är lite större och lite värre än vad de ska och brukar vara, men jag vet också att jag är starkare än vad jag tror ibland. Det känns bara som om vid vissa tillfällen att jag är svagast på jorden och som om alla mina muskler och hjärnfunktioner ska ge vika och till slut falla ihop pga tyngden i mitt bröst och på min rygg. Nu ska jag försöka sova en liten stund, och sen får vi se hur det blir med skolan. Ska verkligen och då menar jag VERKLIGEN försöka gå upp och försöka gå till engelskan, och att gå på eftermiddagen är ett stort måste men just nu känns det som antingen eller. Nu blir det lite tungt igen när jag tänker på att jag har så mycket och göra imorgon, och att jag inte vill skjuta upp engelskan till nästa onsdag, men som läget ser ut nu så... jag vet inte, jag vill inte bestämma något nu. God natt.