Black heart.

The drugs don't work, they just make you worse.

And I'm gonna get you in the end, one of these days it'll be my time. And I'm gonna slit your throat, make it look suicide, FUCK YOU, I should've known better than to trust you!

Jag förstår fortfarande inte en människa som kan bete sig på det sättet utan skuldkänslor. Jag förstår det bara inte. Jag hyperventilerar, jag svettas, skakar, och jag är så trött på att låtsas. Jag vill springa fram, uttrycka min ilska fysiskt och slå, sparka, spotta och skrika. Jag vill inte gå till skolan mer, JAG VILL INTE, JAG KAN INTE.

Nu sitter jag i skolan och ska göra ett arbete om Blondinbella, hmm..

Stress.

Det är väldigt mycket stress just nu, speciellt flytten. Mamma är sur och gnällig för hon behöver göra allt själv, och jag försöker hjälpa till så gott det går och när hon ber mig - men det är två andra syskon som inte gärna hjälper till med att flytta. Som vanligt känner jag mig som den i mitten av allt skit och är också den som får ta alltihop. Det känns ibland som om bara för jag pratar med mamma så får jag skällen och skiten, fast jag inte är den som strular mest. (jag kanske inte heller får all skäll, men jag är så fjantig så det känns så ändå) Jag förstår inte varför hon inte säger till de andra, kanske är det hela den här "jag har uppfostrat fel, jag har varit en dålig mamma" grejen men det spelar verkligen ingen roll för man kan inte vid 42 års ålder helt plötsligt bli barnet till sitt eget barn, och göra allt som denne vill och inte ens säga till om denne gjort något fel, för det är inte att vara en bra mamma - tvärtom. Hur ska ett barn klara sig i vuxenvärlden när föräldrarna gör ALLT åt barnet? Hur ska ett barn klara sig när den aldrig får ta eget ansvar, aldrig får veta vad som är rätt och vad som är fel och aldrig förstå konsekvenserna av sitt beteende. *suckar* Jag kommer bli en sååå bra mamma iallafall -.-
(för övrigt är min mamma den bästa mamman som finns... faktiskt)

Jag vill inte gå till skolan mer, känns det som. Det finns en stor anledning till att jag inte vill gå dit och det är något som inte går att göra något åt. Får hoppas den där snubben blir utkastad från skolan snart, för jag vill verkligen inte gå dit om jag ska behöva se honom. Jag kommer bli så arg och så ledsen, och jag vet inte hur jag ska hantera en sån lögn som är så grov och hemsk. De flesta i klassen vet nog vad jag pratar om - och då hoppas jag också att ni inte är så dumma och tror på någon som röker hasch varje dag och som har en historia med att ljuga till sig uppmärksamhet.

Hemligheter.

Samma nätter väntar alla.

Ibland tänker jag på det, mitt livs värsta ögonblick hittills. Jag kommer ihåg sticket i hjärtat, svullnaden i ansiktet, sveket, besvikelsen, när drömmarna krossades och när hela min världsbild föll till bitar. Om jag känner efter riktigt mycket så kan jag känna lukten, känna smaken, känna tårarna nerför kinden. Jag förlorade vem jag var, jag förlorade min tro på allt. Jag är så glad att jag kom ur det, men samtidigt så ledsen att jag ens hamnade där. Jag antar att jag någon gång får reda på att alla dessa hemska upplevelser någon gång lönar sig.

Jag är också väldigt glad att jag förmodligen inte behöver uppleva något sånt igen. Jag önskar att jag aldrig behöver spela Markus Krunegård och gå sönder igen.

"Önskar att jag bara drömde, önskar att det var en vanlig söndag, måndagmorgon förra året..."

Besökare.

Fungerar inte mina statistikmätare eller är det så att INGEN besökt min blogg sen jag la ut två nya inlägg och la ut länken på bilddagboken? Har jag verkligen blivit så tråkig? ...

Edit: Nu funkar min statistikmätare igen. Hehe

Sanning eller konsekvens.

Håller på och ser den där filmen, Sanning eller konsekvens och jag känner igen allt. Absolut allt... Jag känner igen mig i Nora och det är jag förmodligen inte ensam om. Att inte kunna umgås med vem man vill för denne inte anses cool, att stjäla saker, att prata illa om andra bara för att passa in, desperat försöka komma in i det coola gänget trots att det finns andra, mycket trevligare men mindre häftiga som gärna vill umgås, att skrika och vara arg på föräldrarna, känna sig värdelös och utstött. Det är så... typiskt... Varför ska det vara så? Jag önskar ibland att jag varit en av de "töntiga" och fortsatt vara det, för då kanske inte det hade blivit som det blivit. Don't get me wrong, jag är glad över mina erfarenheter på något sätt men ibland är det svårt att inte ångra och tänka tillbaka, vad kunde man gjort annorlunda? Kanske skulle jag i min skola stått upp emot de som var elaka mot tjejen i klassen som var mobbad, och slutat vara elak själv bara för att passa in? Jag skulle ha gjort så, men det går inte få det omgjort. Ni som inte gick i min klass i mellanstadiet skulle inte förstå, men kanske någon som gick i den klassen känner igen det jag pratar om...

The great depression.

I ett helt år har jag lyckats hålla mig undan rakbladen och jag förstår knappt hur jag lyckats. Nu undrar jag nästan varför jag inte slutade tidigare eller hur kunde jag vara så sjukt beroende av att skada mig själv och så vidare... The great depression is now over, och jag önskar och ber och hoppas att jag aldrig någonsin blir sjuk igen. Det känns lite som om hela livet nu kommer vara ljust för jag redan haft mitt helvete, och det är över nu. Jag hoppas iallafall...

Jag är ledig imorgon :) och varit hos älskling igår till idag, det var jättemysigt! Just nu är jag väldigt glad och vill också säga Grattis till Sebbe på födelsedagen :)

What makes us human?

Det ingår inte i min världsbild att vara elak mot andra människor. Jag är så naiv. Jag trodde att man kunde lita på alla, att alla människor är goda och vill väl. Jag vill tro på att ingen människa är ond, och att ingen människa vill såra andra, men jag vet inte om jag KAN tro på det. Varför gör man så? Hur kan man med gott samvete göra så? Mitt samvete är det värsta som finns, för mitt samvete äter upp mig och så fort jag känner att jag betett mig illa mot någon så blir mitt samvete till syra och bränner sönder mig. Har inte andra människor ett samvete? Jag förstår.. verkligen.. inte.. hur man kan göra så. Jag blir så förvånad, så frustrerad, så arg och så ledsen för jag FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE hur man kan göra så. Varje gång jag blir sviken eller förrådd så är det som om hela min verklighet slås samman och jag vet inte hur jag ska se eller kunna träffa någon utan att undra, vill denne personen verkligen mig väl? Jag vill inte tvivla, jag vill inte förlora min tro på mänskligheten och på människor men vid tillfällen som dessa, så vet jag inte vad jag ska tro längre.

Jag får inte grepp om det, jag vet inte vad jag ska göra. Var finns lösningen? Finns det ens någon lösning? Mina impulser säger åt mig att jag ska gå fram, ta tag i denne människa och slå till, inte tänka före utan bara slå till och på så sätt visa min avsky och det svek som denne människa gjort, genom något fysiskt. Jag vill slå, jag vill spotta, jag vill gråta och sparka, jag vill visa för denne människa att man gör inte på det här sättet, det här är fel, man gör tamejfan inte på det här sättet. Skulle denne förstå? Förmodligen inte. Mamma säger åt mig att jag ska ignorera, bara låta det vara, men skulle denne förstå då? Förmodligen inte, men det blir kanske lättare att gå vidare då? Jag vet inte. Jag kan inte bara sitta här och inte göra någonting, jag kan inte bara sitta här och titta på medan denne människa gör något mot mig, jag kan inte bara se på och inte göra något. Jag kanske ska gå fram, prata lugnt och sansat och kanske då skulle det hända något? Nej förmodligen inte. Det finns ingen lösning, eller? Vad isåfall och hur ska jag få reda på det? Lösningar är det jag lever på för det är lösningar och kontroll som gjort mig frisk, och när detta händer är jag nere på botten igen. Ovetandes, rädd och liten. Ingen kontroll.. ingen alls. I won't let this build up inside of me.

Jag lägger mig under täcket, i fosterställning och försöker hantera. Hantera... Hantera... Hantera... Och så de sista tonerna i Vermillion pt 2.

Protège moi.

Hon som bara ville bli älskad.
Sen när blev det så viktigt vad andra tyckte? Varför ska man lyssna på vad andra säger, på vad andra tycker, på vad andra tänker? Det verkar som om det enda viktiga just nu är andra människor och knappast sig själv, varför är det så? Vi är alla påverkade av andra men måste det verkligen vara så? Jag försöker att inte ha fördomar, men det blir så lätt så ändå. Jag vill bara vara perfekt, jag vill bara vara älskad, jag vill bara vara den som alla beundrar, som alla tycker om. Jag har alltid känt mig som den som ingen ville umgås med, den som ingen ville prata med, den som ingen ville göra skolarbeten med, den som alltid fick skulden, den som ingen lyssnade på och så vidare. När får jag känna att jag är den som faktiskt är omtyckt av de omkring mig? Jag känner stor avundsjuka till andra som får uppmuntran för jag vill så gärna ha det med, men även är jag glad för deras skull. Vad gör mig till en så dålig människa, är jag verkligen så usel och så ond som jag ibland ser mig själv vara? Ofta har jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta men innerst inne har jag alltid vetat att detta helvete jag fått har jag förtjänat på ett eller annat sätt, men jag har aldrig funnit en rimlig anledning till det.

Vad ska man behöva göra för att bli den man vill vara? Eller... hur ska man göra för att man ska bli uppskattad, för den man verkligen är?

VRIS - Vargens rätt i samhället, inget alls?

Vi alla finns utav en anledning och varje djur har sin del i näringskedjan. Varför ska vi skjuta ett djur som bara beter sig precis som det ska? Vargen gör inget hot mot människan, i stort sett, och inget hot mot vårat liv eftersom vi kunnat leva tillsammans i tusentals år. Varför skulle vi inte kunna göra det nu? För att vi, människan, utnyttjat naturen alltför mycket och trängt in vargarna i våra samhällen. Skogarna blir mindre och mindre, mer och mer befolkat.

Jag läste här:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article6615591.ab
Och läste argumenten. Vad är det för jävla argument?
"Det skulle påverka möjligheten för djurägare, fäbobrukare och fårägare, att ha betesdjur. Samexistensen mellan varg och betesdjur är en omöjlighet. Det insåg våra förfäder för 300 år sedan. "
Vargar äter andra djur, och ser självklart betesdjur som mat, och jag tror knappast att de river får och andra djur för nöjes skull, de gör det för att äta dem och för att överleva. Det tillhör naturen, varför ska vi ställa oss ivägen för naturen? Dessutom - varför har vi betesdjur? För att få mjölk eller kött ifrån dem, allstå tror jag att hela detta argumentet handlade om markering av revir, från människans sida och ser vargen som en fiende på det stadiet, när de inte gör något större hot mot oss.
"Jakt med löshund blir nästintill omöjligt. Löshundsjakt är kultur och en viktig fritidssysselsättning och livskvalitet för många. Det skulle vara mycket tråkigt om den försvann. Många bor på landsbygden just för att kunna bedriva jakt. "
Det är kultur och viktig fritidssysselsättning. Ska mörda vara sysselsättning och kultur? Jakt för mig är MORD. Att döda något utan anledning är mord, varesig det är människa eller djur. Hade vargarna fått vara ifred hade vi inte behövt jaga och hålla antalet djur på en lagom siffra, det hade naturen tagit hand om själv, men självklart måste vi ingripa på sämsta möjliga sätt och förstöra för naturens gång. Det finns andra rovdjur och andra saker som kan få hunden som springer lös att dö eller skada sig, och om vi ska anpassa oss åt endast två raser - hunden och människan - skulle det sluta i katastrof.
"Det skulle också innebära att människor inte vågar gå ut i skog och mark av rädsla för rovdjur, vilket vore mycket sorgligt. Jag är själv inte rädd för varg, men jag förstår att människor kan vara det. Om rädslan är befogad eller ej är irrelevant. Känslan är faktisk."
Om vi ska tänka på det sättet, i dem banorna så ska vi också undvika bil, buss och tåg eftersom fler människor dör av bilolyckor än rovdjur, så då kan vi lika gärna leva som vi gjorde förr i tiden, utan el och andra faror för människan, så hade det kanske gått bättre? Nej - det duger inte. Vargen ska dö, inte bilen som skadar och dödar fler människor, förstör mer för människan och jorden än vargen någonsin kommer kunna göra. Jag tror knappast att människor helt plötsligt blir rädd för vargar, istället för tex björnar som är större och farligare, eller vildsvin som är väldigt argsinta, eller lodjur (som det iof inte finns mycket utav heller) och rävar och andra rovdjur. Varför ska vargen få ta smällen?

Sånt här gör mig väääldigt sugen på att bli en hippie, och försöka rädda djuren. Sånt här gör mig otroligt arg och ledsen, och jag skäms för att tillhöra människorasen när jag ser vad vi gör mot världen. Fruktansvärt.
Over and out