Åter igen...

Jag har upprepat det här flera gånger om, och jag tror inte att någon tar åt sig utav det jag skriver, förutom de som tycker likadant. Du vill inte vara sjuk.

Jag skulle kunna sitta och mala på om hur mycket jag har hatat mig själv, hur många jag har skadat genom åren, hur mycket jag har skadat mig själv och hur stora konsekvenserna är pga depressionen... Men du skulle ändå inte förstå, att det verkligen inte är någonting att sträva efter. Du vill inte ha ärren, smärtan och sorgen, du vill bara ha uppmärksamheten. Jag fick så otroligt mycket uppmärksamhet när jag mådde dåligt, men det märktes inte, och det hjälpte inte mig alls. Uppmärksamhet är ingen medicin eller terapi. För mig är mediciner värdelösa för mediciner kan aldrig få dig på topp så sluta lägg upp bilder på dina antidepressiva och säg att ditt liv kommer bli bättre pga dem nu, för det är så fel. Jag skulle gratis, om jag kunde, skänka min sjukdom till dig som vill må dåligt och vill få den uppmärksamheten jag fick. Du ska även få all smärta, all jävla smärta och sorg som följer med. Jag skulle vilja se dig i mina skor och säga "antidepp hjälpte mig, jag gillar att skära mig, jag vill gärna lägga upp bilder på mina skärsår, jag älskar uppmärksamhet". Antidepp hjälpte aldrig mig, för det är inte lätt att hjälpa någon som mig. Jag älskade att skada mig själv men jag hatade att skära, men var tvungen för att inget annat fanns att göra. Jag avskyr numera när mina ärr syns på bild och framför folk, för jag skäms så otroligt mycket. Jag hatar numera uppmärksamheten mina ärr ger mig, för det är i stort sett ENDAST negativ uppmärksamhet och fördomar.

To make things clear: Jag hatar er allihopa, ni sorgliga attentionwhores. Det finns så många människor som jag älskar och håller av högt, som mår dåligt. Deras sjukdomar och min egen skulle jag ge till er om jag kunde.

Jag flyr inte, jag går vidare.

Jag ser verkligen fram emot att flytta in till stan, till en ny lägenhet. Alla minnen och all ångest hemsöker mig varje natt i detta hemska hus och hemska rum. Det är inte många nätter jag spenderat här som varit lugna och mysiga, utan att sömntabletter varit inblandade. Jag gillar inte att somna vid tre på natten och sen vakna halv två på dagen för det är precis som förut. Samma ångest, samma känslor, samma tomhet... Jag vill inte vara tom, jag vill inte vara ledsen. Jag vet inte vad jag ska skriva... Det finns så mycket jag vill säga, som inte går att säga på rätt sätt. Jag kan inte hålla fast i det gamla, men det blir så lätt så när inga förändringar sker. Jag är beroende av förändringar, och jag står inte ut med att vara samma person varje år eller ha samma liv varje år, det måste ändras på något sätt. Jag är inte van vid att ha det såhär "vanligt" och det är så fruktansvärt skrämmande att inget ändrats än. Jag hoppas att flytten får stopp på alla dessa dumma och dåliga tankar om att förändra sånt som inte borde förändras.

Jag hatar sportlovet, jag hatar att komma in i det här rutinerna. Då faller allt. Jag måste ha de rutiner att jag vaknar varje morgon vid sex-sju och somnar nio-tio, det går inte annars och jag står bara ut med dåliga rutiner på helgerna, men längre än två dagar går inte, då faller jag ihop och allt blir fel. Det är nu på loven som jag blir som mest impulsiv. Jag blir jättelätt uttråkad, och när jag blir uttråkad kan jag göra så hemska saker bara för att det ska hända något, och jag försöker verkligen hålla i mig från att inte göra något jag sen kommer att ångra, som tillexempel... klippa mig, möblera om, klippa i kläder, dra ner grejer från väggarna, sticka mig med nålar för att se om jag blöder eller något annat idiotiskt som inte kommer ha något bra att komma med förutom att jag för en liten stund har något att göra. Klumpen i halsen blir bara större och större och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det hjälper inte att gå ut nu för det är redan försent, och med mitt instabila tillstånd just nu så kommer det inte bli något bra av det heller.

Jag ser fram emot nästa vecka då skolan börjar så att allt det här försvinner... Jag måste ha något att göra jämt.. :(

Dissapoint.

8 mars 2009.
"Det är det enda jag vill, det enda jag bryr mig om. En önskan och en vilja som aldrig kommer bli sann. Det är bara en dröm. Drömmar blir aldrig verkliga, jag vet det. Men, förlåt, verkligen. Jag vill nog säga förlåt till mig själv också, förlåt till mitt hjärta eller ja, bara till mig. Förlåt Jonna för att jag gör såhär mot dig och för att jag skär i dig. Men du måste förstå hur svårt det är. Förlåt för allt."

20 november 2008
"Det sitter en elak liten person i mitt huvud som skrattar åt mig. Den lilla personen… man kan tro att det är jag, men jag skulle aldrig vara så elak mot mig själv. Eller, skulle jag? Otroligt nog så är mina armar full av färska skärsår, skärsår som min bästa vän rakbladet gjort. De behöver slipas till för såren gapar inte lika glatt mot mig längre. Jag kanske inte tog i tillräckligt hårt, jag kanske skulle ha tagit i hårdare? Jag klarar ju inte ens av att skära mig ordentligt. Patetiska, jävla, lilla nolla. Du är inte värd någonting... alls... "

4 oktober 2008
"Det krafsar i väggarna, jag blir rädd och lyssnar. Det är någon som vill komma in. Det är någon som vill komma in i mig, äta upp mig inifrån och ställa till med problem så alla som älskar mig inte längre vill ha mig. Det håller på att hända. Vassa klor som river i väggarna, klöser för att försöka komma ut, men de är fast. "

3 oktober 2008
"Jag tänker på droger hela tiden. Varenda vardaglig sak påminner om droger. Jag har ont i huvudet, jag tar en panodil, ett piller ner i halsen… Det känns bekant. Tänk om det vore en stilnoct eller lyrica… Jag röker en cigarett, det påminner om hasch, om det ändå vore lite hasch i den här cigaretten. Jag kommer ihåg när jag tog amfetamin genom näsan, det kommer jag alltid ihåg så fort jag kliar mig på näsan eller snörvlar. Det var inte direkt underbart, den gången, men droger som droger och varenda rus är uppskattat. Vartenda rus.. är.. uppskattat."

20 oktober 2008
"Vinden gör att dörren bankar och det låter som om något tungt närmar sig. Eller som om någon kastar stenar i golvet på övervåningen. Det gör mig nervös och rädd.

Jag vill bara lägga mig ner på golvet, stirra upp i taket och räkna eller något… Bara jag slipper tänka. Jag vill försvinna ifrån verkligheten, ta ett piller och bara njuta av ruset. Det hade varit underbart. En överdos… Ännu mer underbart!
"

Så var det förr... Så är det inte nu... Och det är jag så glad över. Men vid vissa stunder, som dessa, så är de här igen, alla tankar och all ångest. Det är inte ofta, men ibland. Som nu..

Skärpning.

Jag tycks ha glömt bort varför jag egentligen började träna och försöka äta bättre, det är inte för att bli snygg och smal utan för att må bättre och känna mig piggare och gladare. Det har bara gått 4 dagar och jag får ryck, pga. mitt dåliga självförtroende. Ta det lugnt! Det är ingen panik för jag är inte så tjock att det är livshotande, men fortsätter jag i samma banor kanske det blir så, inte än men om 20 år eller så. Jag måste sluta tänka i dessa destruktiva banor och acceptera mig själv som jag är. Hampus låg hela morgonen och sa hur vacker jag är, och då kunde jag inte ta emot det men nu på kvällen efter lite funderande så tar jag åt mig och känner mig glad. Jag är glad att jag har världens bästa pojkvän som stöttar mig genom allt, som tycker jag är obeskrivligt vacker och som gärna säger det till mig så fort han får chansen och som blir tänd bara han ser mig (vi vet att det är så älskling! xD) :* Det känns förträffligt underbart!
Anledning till detta humörbyte?
Ja fyra anledningar.
1. Hampus
2. Mamma (och pappa)
3. Smset från Sebbe som jag tänker skriva upp här sen
4. Ängeln på min högra axel som alltid har rätt!

Sms från Sebbe:
Jonna. Min vän. Söta, Rara Jonna. Min fantastiska vän. Angående detta med vikten... Är det i hälsoförebyggande syfte? För det skulle jag genuint kunna stötta. Om det har med självförtroende och utseende dock, Så kan jag säga så här... Lyssna noga, För detta är mycket viktigt. Du kan enbart genuint se dig själv som vacker när du först accepterat dig själv och fullt insett dina goda egenskaper? När du ser bortom ditt utseende, Och istället fokuserar din syn på dina handlingar. Det finns väldigt starka resonemang till varför du är så älskad av många personer. Du är en fantastisk människa, Och en ännu mer underbar vän. Och... For the record... Du är, Enligt min åsikt, Redan otroligt snygg och vacker. Det matchar din som tillhör bland det vackraste jag någonsin sett. Det är vad jag känner, Tycker, Och fastslår. Jag hoppas du förstår.
Och ja Sebbe, jag förstår verkligen <3 Tack så himla mycket för smset. Du är en helt underbar och klok människa som jämt vet vad du ska säga för att jag ska bli vettig igen. Tack för att du finns och tack för att du är min vän! Det finns ingen Frodo utan Gandalf och det vet vi! Tack! <3

Nu ska jag kolla på lite mer Malcolm in the middle, fast jag skulle nog vilja se The Faculty som jag planerat i flera dagar, men risk att jag somnar i mitten av filmen. Nyss har jag cyklat 40 min på träningscykeln, i hälsoförebyggande syfte! :D

Det här går inte.

Stress. Stress. Stress!!!!

Jag är verkligen inställd på att gå ner i vikt, men allt går för långsamt och jag känner mig bara större och större. Jag visste att det här skulle vara svårt, men ändå.. Jag är kvinnan utan tålamod! Jag bara failar jämt genom att äta chips och äta skit, fast jag inte får. Hampus - mina vänner - var stenhård mot mig, jag får inte äta sånt. Jag har tränat 30-40 min varje dag på träningscykeln i 3 dagar, och jag förväntar resultat nu? Jag är galen, med dåligt självförtroende. Jag vill ut och gå... lyssna på musik och koppla av men snön förstör allt. Jag tror inte jag kommer kunna gå ner i vikt, alls. Det känns inte så nu, speciellt inte efter igår och idag.

Blä.

Vad som hänt i/med skolan.

Jag tyckte jag behövde det här... en snabb genomgång av vad som hänt i skolan, så att jag kan få allt nedskrivet någonstans, och kanske då blir det lättare för andra att förstå hur detta knäcker mig.

Händelse 1:
Min och Mimmis praktik ger oss inga uppgifter på två veckor, och lärarna i skolan säger då att det är bäst att vi struntar i det.

Händelse 2:
Vi får nya uppgifter och en innehåller en intervju med reklamföretag, då vi ska ringa och boka tid för intervju om deras jobb, och vi får inget hjälp i skolan utan ska klara det här själva när vi knappt förstår uppgiften vi fått. Vi ber om hjälp men ingen kommer trots att vi ber många gånger. Vi velar runt med att ringa någon och Erika skäller på Mimmi, för att "vi inte tar något eget ansvar".
Reaktion: Jag är jätterädd för att prata i telefon, svarar inte ens i hemtelefonen hemma om jag inte känner igen numret. Jag klarar inte av att få skäll av vuxna, har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig göra, så jag blir jätterädd och nervös inför hela veckan.

Händelse 3:
Vädret blir dåligt och jag ligger hemma med migrän i en hel vecka som förmodligen är stressrelaterad också inför intervjuerna och om jag ska få skäll i skolan eller inte. Mimmi jobbar på i skolan, och fixar en intervju.

Händelse 4:
Får ett sms på söndagskvällen att intervjuarbetet skulle vara enskilt och vara klart veckan därpå.
Reaktion: Panikångest.

Händelse 5:
Jag undviker skolan i en vecka till och jag, mamma och pappa blir kallade till ett krismöte i skolan.

Händelse 6: MÖTE
På krismötet är rektorn och en specialpedagog närvarande, och inte Lillemor från Althea ungdom som brukar följa med som stöd för mig. I häftet jag får står det att "jag drar ner andra annars duktiga elever så de inte blir klara i tid" och det står vid flera olika punkter. Det står också att Daniel inte fått in en enda uppgift på hela förra terminen och tycker därför jag ska sluta både Foto A och hans andra ämne. Jag har många gånger frågat Daniel om han ska ha mina foton på usbminne, men han har bara sagt "lägg in dom på hemsidan" vilket jag gjort. Han ville heller inte ha dom skickade.
Reaktion: Hålla inne tårarna under hela mötet, panik i bröstet och ont i halsen för det känns som om hjärtat ska hoppa ur. Mamma blir jättearg, för hon vet att det inte är mitt fel. Pappa verkar tycka hela kommentaren är löjlig och de båda står på min sida.

Händelse 7: MÖTE
Erika säger "Men Mimmi har faktiskt jobbat väldigt snabbt och bra nu när du inte varit här." Jag säger emot henne och säger som det är, vi fick uppgiften en fredag och det klart Mimmi jobbar med den på måndag och då var inte jag där på hela den veckan och veckan därpå. Jag får inte ihop mina betyg till högskolan.
Reaktion: Jag känner hur jag blir röd i ansiktet och hur min blick ändrar riktning. Svimningskänsla.

Händelse 8: MÖTE
Specialpedagogen verkar snäll och förstående, och det gör att jag känner mig lite tryggare. Jag känner av mammas ilska jämte dig och rektorn gör också att det känns tryggare, men han var tvungen att gå efter ett litet tag och satt inte kvar hela mötet. Vi bestämmer till slut att Erika ska hjälpa mig fixa sladd till datorn, att vi ska ha ett till möte två veckor senare och målet tills dess är att göra klart alla uppgifter och ha 100% närvaro. Jag fick veta att de skulle kolla om jag kunde börja Psykologi A kursen istället för Anders lektion för jag inte kan grunderna.
Reaktion: Det känns bättre nu när Erika ska hjälpa mig med en ny sladd och att det snart kommer ett nytt möte, och då har jag inte lika mycket tid och kan då inte skjuta upp det, och det känns kul att kanske få börja psykologi för det är mitt mål att jobba inom psykvården. Det slutar bättre.

Händelse 9:
När jag kommer hem är jag jätteledsen och sitter och gråter i vardagsrummet och pratar med Mimmi och Hampus på msn och berättar vad de sa. Mimmi håller inte med och tröstar. Hampus säger "Du får väl skärpa dig och jobba bättre då om det är så som dom säger" och jag går sönder inombords. Jag får flashbacks från mellanstadiet och hur hemskt det var, samtidigt som jag skäller på Hampus som jag inte tycker stöttar mig. Han ber om ursäkt sen, men det gör fortfarande ont.

Händelse 10:
Jag går till skolan dagen efter, får en ny sladd och det går bra hela dagen, trots att jag och Hampus bråkar.

Händelse 11:
Althea möte och vi undrar om mötet gick sämre bara för Lillemor inte var med, och bestämmer att Lillemor ska vara med på nästa skolmöte som stöd. Mamma får mail av Erika där hon säger att jag inte kan börja Psykologi A för kursen redan börjat och att "jag istället måste ta mer ansvar och sitta några timmar i veckan på biblioteket och läsa böcker om psykologi för min egen skull och inte sitta vid facebook eller umgås med pojkvän lika mycket på fritiden."
Reaktion: Mamma blir arg och förstår inte vad hon menar, eller varför jag ska sitta på biblioteket och läsa böcker, och vad hade det gett mig? Ingenting eftersom jag inte har något mål med att sitta där och det går inte bara leta upp böcker om psykologi och läsa, när jag inte vet varför eller vad jag ska göra med det jag läst eftersom jag inte får några uppgifter eller annat skäl för det. Visst, det kan vara nyttigt för framtiden men det är väl lättare och ta det då än nu när det finns så mycket annat att tänka på. Mamma skriver ett allvarligt och moget svar tillbaka där hon försvarar mig.

Händelse 12:
Mimmi och jag får reda på att alla i klassen utom vi två och Loke, och förmodligen inte Patrick och Victor ska bli bjudna på pizza och bio nu på måndag. Det är förmodligen så att det är så för att vi inte haft praktik som de andra, men det stämmer inte riktigt. Loke hade praktik men var tvungen att sitta i skolan med uppgifterna, samma med mig och Mimmi. Hade vi fått gå till pizzerian från början hade detta förmodligen aldrig hänt. Och det är inte mitt eller Mimmis fel att vi inte fick några uppgifter av dem eller att dem inte svarade osv och vi hade stadig praktikplats tills det började. Varför får inte vi följa med?
Reaktion: Jag kan inte sova. Mimmi blir ledsen, jag blir ledsen och jag känner mig så otroligt utstött, även om det kanske anses som trams i andras ögon men med tanke på mitt psyke, min sjukdomsbild och vad som hänt i skolan tidigare så är detta ingen konstig reaktion. Det känns precis som mellanstadiet, fast värre och jag får för mig att jag inte duger, att jag är hatad, att jag blir dömd pga mina piercingar och mina ärr. Jag känner mig... utstött, så otroligt utstött. Varför ska vi inte få följa med? Det är inte vårat fel att det blev som det blev, tvärtom, vi gjorde vad vi kunde. Vi har iallafall bestämt att vi ska äta pizza själva på måndag, bara hon och jag. Vi kan ju bjuda med Loke, så att vi tre också får trevligt när de andra har det, förmodligen mer trevligt än dom. Filmen dom ska se ska jag se med älskling imorgon, så jag ser den före dom.
Jag vet inte... Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga eller tycka längre. Jag har ingen lust att gå imorgon, men en annan del av mig säger att jag fanimej ska visa dom vem jag är och att jag inte är så jävla lätt o trycka ner längre. Jag är inte samma svaga person som innan och det ska de fanimej bli varse om!

Trots att ångesten gnager i bröstet nu, så känns det ändå bättre att få detta nedskrivet...

Crash.

Vill du prata om det, så finns jag här.
Meningen som jag upprepar nästan varje dag, men som ingen tycks förstå. Jag vet att det inte är lätt att öppna sig när man är ledsen, men jag vill finnas där för mina vänner och de jag bryr mig om. Men ingen säger något och jag får gå runt och undra, och då vet jag hur mina vänner kände sig när jag inte sa något. Och jag ångrar att jag inte öppnade mig.

När ska folk förstå att det finns goda människor, att det finns människor som vill hjälpa? Jag är en av dem, jag vill iallafall vara det och jag tror att jag är det.

Jag känner mig... lite värdelös.

Jag har börjat skriva en privat dagbok på datorn, det behövs ibland. Förmodligen är mycket av det jag skriver bara dumheter, och inte alls så som jag tycker egentligen. Man måste få ner alla dumma och dåliga tankar, så de försvinner, istället för det bättre. De bättre tankarna vill jag gärna ha kvar. Mitt dåliga självförtroende dyker bara upp ibland, och det kan gå dagar utan att jag hatar mig själv och dagar då jag bara hatar mig själv. Jag har det hellre så än som innan, för att vara ärlig.

Praktiken går sådär, jag gillar att vara i skolan för Mimmi är där, och Hampus såklart. Jag ska ha skolmöte på måndag och jag är så nervös, även om jag vet vad de kommer säga. Frågan är bara vad jag ska svara, vad jag ska säga och hur jag ska försvara mig. Att säga att man haft migrän och varit deppig är inte alltid en så bra ursäkt just nu, men det är faktiskt så det varit. Pappa ska följa med, och med pappa i närheten vet jag att det kommer gå bra. Han vet precis hur han ska säga och vad han ska säga för att det ska låta bra och rätt. Mamma är lite svårare, men hon är ju bra på andra saker. Jag gjorde iallafall klart en uppgift, bara några kvar. Det var inte så svårt som jag trodde, men andra uppgiften jag försökte mig på blev bara fel och jag hade inga idéer om hur det skulle se ut, men det gör inget. Bara jag kommer igång så går det bra.

Del från privata dagboken, 2 februari:
"Jag kommer få underkänt på praktiken och både mamma och pappa ska med, och rektorn och någon pedagog. Jag får ångest bara jag tänker på det, alla dessa jävla möten och måsten, alla jävla ständiga kamper som vägrar ta slut. Det är alltid något som ska gå fel, och aldrig får jag ta det lugnt och bara VILA, det som jag behövt i nästan fem år nu. Har alla det så eller är det bara jag som tycker det är så jobbigt? Jag vet inte, för jag pratar inte med folk längre, inte på samma sätt som innan. Hälften av alla mina vänner försvann när jag blev frisk, förmodligen mer än hälften. De glömde bort mig..."

Jag saknar alla mina vänner, som också var trasiga, och jag saknar att prata om det, för det gör jag inte längre. Jag behöver prata om det, fortfarande.

Jag älskar Hampus, och det är allt som betyder något just nu. Vi ska förlova oss, men jag vet inte när. Jag vet inte hur jag ska formulera mig utan att han ska ta illa vid sig, och det är det sista jag vill. Jag vill kunna prata med honom om dåliga saker och lösa problem som finns i vårt förhållande (för sådana finns i alla) utan att han ska bli ledsen. Jag har förklarat för honom massor med gånger att min egna tid betyder så mycket för mig, men han är tvärtemot och vill ses jämt, och jag vill alltid vara nära honom, det är inte det, men jag vill också vara hemma och göra mina egna saker, mina rutiner osv. Jag vill att han ska förstå att jag älskar honom mer än mest, och att jag inte kan se mig själv med någon annan i framtiden än honom, och att jag ofta föreställer mig honom som äldre, med våra barn och med mig vid hans sida. Det är så underbart när vi väl ses, såvida inte jag inte fått min egna tid och det är då jag blir på dåligt humör och snäser åt honom. Jag vill inte vara arg i närheten av honom, och det är inte honom jag är arg på utan hela situationen att jag inte fått rensa mina tankar vid gungorna eller sett de filmerna jag velat se själv, eller lyssnat på min cdbok, eller sovit några nätter själv, eller tagit de egobilder som jag gillar o ta... Det har absolut inget med honom o göra, för jag älskar den mannen mer än vad jag någonsin älskat någon innan, och den enda jag velat förlova mig med, och den enda jag känt mig fullt trygg med. Jag vill att han ska förstå, att han ska lita på mig trots att vi inte ses så ofta, och jag vill att han ska sluta vara ledsen, men det känns inte som om det finns något jag kan göra åt det. Jag skriver det här för jag vet att han läser, och jag vill inte ta det i sms eller i verkligheten för jag vet inte om jag kan säga det rätt eller bra. Hampus, när du läser det här, så ska du veta att jag älskar dig och att jag aldrig vill göra slut med dig, och det kommer jag inte göra heller. Du måste lita på att jag älskar dig jämt och du måste förstå att min egna tid är så otroligt viktig för mitt välmående, och att du också måste hitta saker förutom mig som gör dig glad. <3 Jag älskar dig, snälla bli inte ledsen, jag älskar dig så väldigt mycket. Snälla, ta inte illa vid dig.