Lycka? Bawh.

Vem bestämmer vem som ska få må bra och vem som ska få må dåligt? Får man något speciellt kort vid födseln? På något sätt låter det vettigt om såna här saker är förutbestämda. En gyllene biljett, varannan baby får den... Du ska må bra, du ska inte må bra, du ska må bra, du ska inte må bra... För visst hade det varit mycket lättare om det nu fanns någon att skylla på? Om man visste att man inte hade den där gyllene biljetten så skulle man veta roten till sin olycka och acceptera den istället för att sträva efter något mer. Inuti mig känner jag att jag aldrig fick någon gyllene biljett... men jag kan inte vara säker, jag kan inte veta om jag ska må såhär för all tid eller om det kommer att gå över. Jag kanske bara har tappat bort min biljett och hittar den sen? Utan det hoppet hade jag inte funnits, hoppet är allt jag har. Hoppet om att det någon gång kommer komma någon till min dörr och säga "nu ska du må bra" och knäpper med fingrarna så poff är jag en utav de vanliga, lyckliga människorna.

Vi kanske själva ansvarar för vårt eget mående, men vem väljer medvetet att vara olycklig eller ledsen? Det skulle vara så hemskt om jag fick veta att all denna misär, all denna smärta endast är något som pågår i mitt huvud, ett hjärnspöke, det är ingen annans fel förutom mitt eget. Hur gör man då? Hur går man vidare? Med den skulden i bröstet, hur gör man?

Det finns så mycket som jag ångrar att jag såg, ångrar att jag sa, ångrar att jag hörde, ångrar att jag gjorde, hur kunde jag? Hur kunde jag? Det finns så mycket jag önskar att jag kunde glömma. Jag tror inte att jag förtjänar någon gyllene biljett, det finns det nog få som gör...

Om det finns en himmel så kommer jag nog inte att få komma in. Jag kan känna det redan nu, besvikelsen som slår mig när Sankte Per berättar att himlens portar är låsta för mig. Mitt namn står inte på listan och jag får inte komma in. Besvikelsen som skulle kunna jämföras med när någon man älskar plötsligt har "det där" samtalet, så oförberett, så oväntat, så oförståeligt men efter ett tag... efter ett tag förstår man att allt var ens eget fel. Mitt fel, bara mitt fel. Mitt fel.