Nightmares.

Jag vaknade upp från något som jag vill kalla en mardröm. Hade det varit ett år sen hade jag gråtit hela natten, skurit mig och gått sönder pga den drömmen. Nu lämnade den mig bara tom, men samtidigt full av tankar. Men det är tankar jag inte kan få grepp om, som jag inte kan tyda eller förstå och jag som blev frisk tack vare min syn att se på saker logiskt och tänka ut en förklaring, en anledning och hantera det därefter. Men nu.. vet jag inte vad jag ska hantera för jag inte vet vad drömmen betyder, eller vilken nytta den nu skulle ha gjort. Det påminde lite om Sookies dröm med Eric.. Fast det är ju bara jag som vet vad jag menar med det, och det kan misstolkas, och det får det väl göra då...

Nu började jag gråta, äntligen. Det måste komma ut. Det får komma ut i våldsam ångest, bara det kommer ut.

"Låt mig gråta, det är okej.
MADNESS

Allt känns skit igen,
och jag vill inte prata om det.
Och alla ni som brytt er innan - som inte gör det längre -
ni kan dra åt helvete och dö något av en plågsam död,
för jag vill inte bli påmind om hur lite jag betydde för er,
och hur jobbig jag var, hur glada ni blev när ni blev av med mig,
och framförallt - hur värdelös jag var.
Jag hoppas ni som det handlar om, känner er utpekade. "

Jag saknar alla som betydde något - då. Och när jag i allt kaos och ångest kunde finna något värdefullt så måste det vara speciellt? Synd att det där "speciella" inte bryr sig längre och inte ens ser mig längre. Är det straffet jag ska behöva ta för att jag äntligen är frisk? Jag vet inte... Ni var väl inte så speciella som jag trodde. Ni var.. och är.. inget mer...

Nu skriker jag ut mina känslor och ångest i ljudlösa skrik under täcket med kudden i munnen, det känns som förut. Mina ögon kan inte fokusera och jag skakar... Please God save me from this, just this time, I will be a good girl, I promise, please God.. please..

12 vargar skjutna, av vilken anledning?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6407793.ab

Först:
Skjut mamman och barnen, bara för att. Sen skjuter vi personalen för att de gjorde en hägnad så bräcklig att vargarna kunde ta sig ut. Detta är vilda djur vi pratar om, inte tamhundar, inte utställningshundar utan vilda vargar. Ska vi skjuta hela flocken bara för att en tog sig ut? Det är lika smart som att säga att vi grillar inte även mördaren utan även hela mördarens familj på 5 personer, bara för att. Vargarna betedde sig ute i det vilda precis som de ska, de är rovdjur och river får och river hjortar, för det ligger i deras natur. Alla djur är skapade av en anledning och en del av ekosystemet, och alla har lika stor del, så varför ska vi skjuta 12 stycken utrotningshotade djur för att storstadsfamiljer ska se på vilddjur? Det är helt otroligt att vi ska behandla djur på det här sättet, det gäller samma sak med päls. Det är inte djuren som är ivägen för oss, det är vi som är ivägen för djuren. Våra samhällen blir större och större och vi blir bara mer och mer giriga på mark, och då måste vargarna + andra svenska rovdjur trängas bort och det blir ju till slut så att de blir en fara för oss. Vi skulle kunna leva i harmoni tillsammans, om vi människor inte höll på och ta det som inte tillhör oss. Det låter som ett moralsnack, men det kan det gott göra.

(jag fick samma utbrott när tigern som attackerade sin skötare skjöts bara för skötaren gjort fel..)

Fira för mycket och lite till.

Först är det jul, sen nyår. Tar det någonsin slut? Jag har ingen lust att fira varenda liten högtid nu, för julen drog ut min sista energi jag hade. Jag vill inte ut och festa på nyår, jag vill inte ens göra någonting, jag vill ha det som en vanlig dag, en vanlig helgdag. Jag har blivit en innemänniska på senare tiden, kanske är det för jag känner mig mer mogen och inte behöver den uppmärksamhet och bekräftelse man får av fest och alkohol. Finns det ingen som har det som jag? Som umgås med sin pojkvän mestadels av tiden och sen umgås med vänner sällan men tillräckligt mycket? Jag vet inte, jag känner mig inte särskilt ensam eller ledsen, bara... trött. Och det tar aldrig slut, det är alltid något som måste göras. Jag vill bara sitta inne nu på lovet, för detta lovet är det enda lovet då jag kan slappna av, om man jämför med sommaren som var en kamp och lycka på samma gång. Jag tänkte mycket innan på att jag och Hampus aldrig gjorde någonting men samtidigt vill jag inte göra någonting heller, det känns skönt så som det är nu, iallafall oftast. Det är skönt att ligga i hans famn och bara slappna av, slippa stressen andra kan ge och bara ligga i hans närvaro och suga in hans energi med fingertopparna. Det är underbart...

Jag måste verkligen bygga upp mitt självförtroende, det var så lågt i förrgår att jag grät och vägrade gå utanför dörren. Hampus kom och sov hos mig och fick mig att må bättre, men det känns inte som om han trivs att vara här. Han är en hemmamänniska, precis som jag, och tyvärr är det kanske något som inte alltid är bra att ha gemensamt. Jag grät och jag skrek och för första gången på länge tänkte jag på att skära mig, hur skönt det hade varit att bli av med ångesten som bultade i bröstet, hur skönt det hade varit att bara ge efter den här gången. Jag skar mig inte, Hampus ringde istället och väggen jag trodde var borta var uppe igen. Muren och väggen som tar alla komplimanger och alla fina ord, de bara studsar bort från mig och jag kan inte ta åt mig. Mitt nyårslöfte blir att inte skämmas för mina ärr, inte skämmas för hur jag ser ut och min vikt och ett stort mål är att kunna gå till skolan utan smink - utan att få panik. Ännu en gång får jag kämpa med mig själv, ännu en gång får jag kriga med mig själv... Det är så utmattande med dessa ständiga krig och kamper, jag orkar snart inte med mig själv och mina demoner, jag får helt enkelt ge efter. Men jag vet också att ge upp nu vore det dummaste jag kunde göra, när jag kommit såhär långt. Det är som om allt jag kämpat för var förgäves, och jag kämpar hellre än känner att jag gjort allt förgäves.

Har köpt tre korsetter, kanske dessa kan få mig att lämna tjocketröjorna hemma. Önska mig lycka till =)

Possibility.

Förra lovet var inte som jag hade hoppats eller som jag hade trott, men det betyder inte att detta lovet blir likadant. Jag är rädd, men inte så rädd att min rädsla kommer förstöra, annars har den ju en tendens att göra det. Det verkar som om jag alltid förstör, på något sätt. Eller är det bara så att jag klandrat mig själv för alla fel? Det är så svårt att vara sin egen psykolog, att behöva gräva i sin hjärna alldeles själv och på så sätt hitta lösningar på problem. Ibland kan det kännas som om det blir för mycket, men jag vet att jag står ut, för jag har utforskat nästan varenda centimeter av min hjärna nu och jag vet att jag är stark. Jag får bara inte tappa mig själv. Jag vet att jag behöver mina deppstunder för att hålla ut, för annars kan jag aldrig uppskatta när jag väl är glad. Trots att jag vet så slutar jag inte vara rädd att jag ska falla tillbaka. Jag måste få ha dom stunderna, jag måste få ha ångest ibland och vara ledsen, låt mig gråta för ingenting ibland, jag vet att jag inte är sjuk igen. Det känns inte alltid så, men så fort man kör en genomgång på allt som hänt på Althea ser man framstegen så tydligt, jag måste bara se dom själv sen när jag slutar gå där. Är lite orolig för hur det kommer gå.

Mitt självförtroende stigs med photoshop, annars inte. Jag känner mig aldrig snygg i spegeln längre, och jag blir så ledsen på mig själv. Det är som förut men enda skillnaden är att jag accepterar hur jag ser ut och går ut ändå. Hampus hjälper mig så mycket med det... Jag känner mig fin i hans närvaro för i honom ser jag att han tycker jag är fin, hur skabbig jag själv än känner mig. Om jag inte haft honom som hjälpt mig med just den saken hade jag förmodligen gjort något på impuls och färgat håret eller liknande. Jag vill se ut som för många, vara som andra, men jag duger precis som jag är - egentligen. Jag måste se det hela tiden och inte bara skriva det här.

So tell me when my sigh is over
You’re the reason why I’m close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn’t show

Hearing damage

http://www.youtube.com/watch?v=P7nz6-UVrmU underbar.

Sov från tre till tre idag, jag har så svårt att sova på nätterna nuförtiden, det påminner så mycket om förra vintern. Jag försöker ha normala sömnvanor men är så svårt. Sover mycket lättare på dagen, det är så underligt! Vill ju vara i skolan nuförtiden, så vill ju sova på nätterna och vara vaken på dagarna, hela jag fungerar så mycket bättre då. Nu är klockan tio, jag tänkte gå ut och gå lite och sen sova.

Hade så ont i halsen när jag vaknade, måste sovit med öppen mun eller något.. Så kanske jag börjar blir sjuk? ;P Mamma mådde också dåligt, perfekt nu till jul o allt.

Drömde mardröm inatt, blivit mycket sånt... Jag får försöka stå ut, jag menar - trots att det kan påverka mig och mitt mående så VET jag att drömmar inte är på riktigt och att jag inte är synsk - så det är inte inblickar på framtiden, jag har inget att frukta egentligen.

Älskad.

Lillkatten står här bredvid mig och tittar på mig. Det är verkligen min lilla kise och den som jag kommit närmast och den som kommit närmast mig. Han kommer jämt när jag ropar, han ska alltid ligga i mitt knä och vill sova hos mig på nätterna. Något litet som får mig att känna mig älskad.

Jag vet att jag är älskad. Inte bara av katten utan av andra också, det är nu som jag kunnat ta emot deras ord på riktigt. Människor är underbara, de kan göra så mycket gott samtidigt som de kan förstöra ens värld, men oftast handlar det bara om en person eller två. Jag ignorerar de som ensamt försöker trycka ner mig, jag bryr mig inte ens när det är flera stycken. Det kommer alltid finnas folk som har problem med mig och det är okej, jag vill inte vara älskad utav alla, för de som verkligen älskar mig är de personerna som jag lägger ner tid på. Det är sånt som man uppskattar nu, som man inte kunde uppskatta innan.

Jag har missat så mycket och nu tar jag igen det. Trots att jag ibland kan känna att jag är påväg ner igen så glömmer jag inte bort livets små "underverk". Jag vet att jag trots allt är sjuk och att jag inte kommer kunna fly så lätt, men det går att hantera och det blir bara lättare och lättare även om det förra inlägget inte styrker det faktum.

Hampus<3

Too cool for school?

Vi fick hem omdömen från skolan igår och hur man låg till i ämnena. Det började riktigt bra när jag läste. Ligger på VG i engelska, svenska och medieproduktion! Sen läste jag vidare... IG i alla andra ämnen? IG?! Hur kan jag som kämpat så mycket få IG varning? Det visade sig att det bara handlade om uppgifter - som ligger på datorn - inte hade blivit inlämnade. Okej, tänkte jag, då lämnar jag in dom vilket jag gjort nu. Trots det så föll min självkänsla något enormt. Jag som hade kämpat, jag som hade kämpat så hårt och trott att jag lyckats! Förra veckan var jag i skolan varje dag - varje lektion! Det har jag inte gjort sen sexan - sjuan. Det är så stort för mig att lyckas och få credit för det men det kändes inte alls så igår. Jag grät, jag förbannade mig själv som slarvat och inte lämnat in - men jag visste någonstans i bakhuvudet att det skulle bli bra betyg så fort jag lämnat in dom. Det stod också att jag tog för lite ansvar men det är inte så lätt, men jag ska verkligen klara tvåan nu, det vet jag att jag kan.

Det är någonting som händer just nu, någonting inom mig och jag känner igen det. Borderline. Mitt uppmärksamhetsbehov höjs, min självkänsla sänks, jag känner igen det så väl. Jag blir svartvit. Jag vill göra impulsiva saker igen, göra det jag känner för när jag känner för det trots konsekvenserna som följer. Och jag känner mig tom och försvunnen. Ibland kan jag stanna upp - vara ingen alls och försvinna in i mig själv. Hela jag går upp och ner, ena stunden är jag glad och helt plötsligt ändras allt och jag blir nedstämd och TOM. Jag vet att jag självdiagnostiserat mig själv på något vänster men jag har heller inte fått se min diagnos och jag känner igen mig på alla punkterna Borderline. Borde inte jag själv veta och känna vilken diagnos och sjukdom jag har? Kanske inte. Jag bara känner igen mig i alla punkter... På något sätt. Jag vet också att jag kan hantera detta utan tabletter, det har jag ju klarat innan så varför inte klara det en gång till?

Och Hampus, älskade Hampus. Han är världens bästa pojkvän, så himla underbar. Idag satt jag på golvet på toaletten och grät i telefonen, han lyssnade och han förstod. Han lät mig prata och han bara fanns där, som en stabil och säker klippa. Jag älskar dig Hampus Jörgensen, mannen i mitt liv och den jag vill spendera mitt liv med. Det bästa jag vet och det bästa som har hänt mig! <3

Celebrity cutters.

Att skada sig själv är ingenting som bara vi "vanliga" människor gör. Trots att jag vet många andra i min omgivning som har och haft samma problem som jag så har jag alltid känt mig som en outsider, ett freak och ensam om mina problem. Det spelade ingen roll hur många jag pratade med, jag kände aldrig att det var någon som förstod mig. Men nu - vet jag att jag inte är ensam om mina ärr och mitt förflutet. Det finns kändisar som skurit sig eller som skär sig. Jag hittade bilder på Demi Lovato, tjejen från Camp Rock med djupa skärsår på handleden, Anna Paquin, Sookie Stackhouse från True Blood med ärr på armarna, Lindsay Lohan och Amy Winehouse. Är självdestruktivitet verkligen så vanligt? Och om det är så vanligt, vill jag bli räknad som en av dom, en i mängden? Nej. Att skära sig är ingen lek, som jag sagt många gånger innan men det verkar vara ett modernt sätt att få uppmärksamhet. Och om man mår dåligt så är att skära sig själv ingen självklarhet, du blir tagen på lika mycket allvar om du inte gör det. Det är inte hur det ser ut som räknas utan hur du känner. Jag vet människor som mår sämre än mig eller som har mått sämre än mig med inte ett enda ärr på armarna men deras mående har inte tagits på mindre allvar för det.

Det känns nästan som om att ha ärr på armarna är en självklarhet och jag vet inte hur jag ska reagera när jag ser någon mer sår eller ärr för man vet inte om denne personen är seriös eller icke seriös. Och tro mig, det finns dom som bara skär sig för att sedan kunna skriva om det eller för att passa in, och efter ett tag märker man skillnaden. När folk skriver till mig "jag har också skurit mig" eller liknande vet jag inte hur jag ska ta det, för jag vet inte om jag ska hjälpa eller ignorera. Vill de vara som mig eller vill de hitta tröst och känna sig mindre ensamma? Det är så svårt och jag blir inte bara arg utan också ledsen när jag ser folk som inte tar det på allvar för då kanske inte jag blir tagen på allvar, fast jag vet och känner innerst inne att jag mått dåligt på riktigt? Till slut kanske det blir så att jag inte tar de "riktiga" på allvar och tvärtom?

Jag skäms för de som låtsas, jag skäms för de som tycker det är en trend. Jag skäms.

Sluta snacka om hur man ska se ut!

"Big girls are beautiful!"
"Jag vill vara smal som modellerna!" blahablahablaha...
Jag är så TRÖTT på det här tjatet om hur man ska se ut eller vilket utseende som är finast. Det finns ingenting som stärker teorin om att modeller är snyggare än överviktiga för alla har olika syn och smak. Jag är dessutom inte bara trött på de som är smala utan även de som är större som måste stoltsera med det "jag är stor och jag är snygg" liknande. Jag säger hellre såhär "jag är människa och jag är snygg!" Alla människor är vackra, även de som finns med på uglypeople.com för de som är fula i dina ögon - kanske är vackra i någon annans. Och det är så alla borde tänka, istället för att starta facebookgrupper om att överviktiga tjejer är snygga eller tvärtom, älska dig som du är för att du är människa!

Nu ska jag kolla på Vampire Secrets.

Och jag älskar Hampus Jörgensen.