Fira för mycket och lite till.

Först är det jul, sen nyår. Tar det någonsin slut? Jag har ingen lust att fira varenda liten högtid nu, för julen drog ut min sista energi jag hade. Jag vill inte ut och festa på nyår, jag vill inte ens göra någonting, jag vill ha det som en vanlig dag, en vanlig helgdag. Jag har blivit en innemänniska på senare tiden, kanske är det för jag känner mig mer mogen och inte behöver den uppmärksamhet och bekräftelse man får av fest och alkohol. Finns det ingen som har det som jag? Som umgås med sin pojkvän mestadels av tiden och sen umgås med vänner sällan men tillräckligt mycket? Jag vet inte, jag känner mig inte särskilt ensam eller ledsen, bara... trött. Och det tar aldrig slut, det är alltid något som måste göras. Jag vill bara sitta inne nu på lovet, för detta lovet är det enda lovet då jag kan slappna av, om man jämför med sommaren som var en kamp och lycka på samma gång. Jag tänkte mycket innan på att jag och Hampus aldrig gjorde någonting men samtidigt vill jag inte göra någonting heller, det känns skönt så som det är nu, iallafall oftast. Det är skönt att ligga i hans famn och bara slappna av, slippa stressen andra kan ge och bara ligga i hans närvaro och suga in hans energi med fingertopparna. Det är underbart...

Jag måste verkligen bygga upp mitt självförtroende, det var så lågt i förrgår att jag grät och vägrade gå utanför dörren. Hampus kom och sov hos mig och fick mig att må bättre, men det känns inte som om han trivs att vara här. Han är en hemmamänniska, precis som jag, och tyvärr är det kanske något som inte alltid är bra att ha gemensamt. Jag grät och jag skrek och för första gången på länge tänkte jag på att skära mig, hur skönt det hade varit att bli av med ångesten som bultade i bröstet, hur skönt det hade varit att bara ge efter den här gången. Jag skar mig inte, Hampus ringde istället och väggen jag trodde var borta var uppe igen. Muren och väggen som tar alla komplimanger och alla fina ord, de bara studsar bort från mig och jag kan inte ta åt mig. Mitt nyårslöfte blir att inte skämmas för mina ärr, inte skämmas för hur jag ser ut och min vikt och ett stort mål är att kunna gå till skolan utan smink - utan att få panik. Ännu en gång får jag kämpa med mig själv, ännu en gång får jag kriga med mig själv... Det är så utmattande med dessa ständiga krig och kamper, jag orkar snart inte med mig själv och mina demoner, jag får helt enkelt ge efter. Men jag vet också att ge upp nu vore det dummaste jag kunde göra, när jag kommit såhär långt. Det är som om allt jag kämpat för var förgäves, och jag kämpar hellre än känner att jag gjort allt förgäves.

Har köpt tre korsetter, kanske dessa kan få mig att lämna tjocketröjorna hemma. Önska mig lycka till =)

Possibility.

Förra lovet var inte som jag hade hoppats eller som jag hade trott, men det betyder inte att detta lovet blir likadant. Jag är rädd, men inte så rädd att min rädsla kommer förstöra, annars har den ju en tendens att göra det. Det verkar som om jag alltid förstör, på något sätt. Eller är det bara så att jag klandrat mig själv för alla fel? Det är så svårt att vara sin egen psykolog, att behöva gräva i sin hjärna alldeles själv och på så sätt hitta lösningar på problem. Ibland kan det kännas som om det blir för mycket, men jag vet att jag står ut, för jag har utforskat nästan varenda centimeter av min hjärna nu och jag vet att jag är stark. Jag får bara inte tappa mig själv. Jag vet att jag behöver mina deppstunder för att hålla ut, för annars kan jag aldrig uppskatta när jag väl är glad. Trots att jag vet så slutar jag inte vara rädd att jag ska falla tillbaka. Jag måste få ha dom stunderna, jag måste få ha ångest ibland och vara ledsen, låt mig gråta för ingenting ibland, jag vet att jag inte är sjuk igen. Det känns inte alltid så, men så fort man kör en genomgång på allt som hänt på Althea ser man framstegen så tydligt, jag måste bara se dom själv sen när jag slutar gå där. Är lite orolig för hur det kommer gå.

Mitt självförtroende stigs med photoshop, annars inte. Jag känner mig aldrig snygg i spegeln längre, och jag blir så ledsen på mig själv. Det är som förut men enda skillnaden är att jag accepterar hur jag ser ut och går ut ändå. Hampus hjälper mig så mycket med det... Jag känner mig fin i hans närvaro för i honom ser jag att han tycker jag är fin, hur skabbig jag själv än känner mig. Om jag inte haft honom som hjälpt mig med just den saken hade jag förmodligen gjort något på impuls och färgat håret eller liknande. Jag vill se ut som för många, vara som andra, men jag duger precis som jag är - egentligen. Jag måste se det hela tiden och inte bara skriva det här.

So tell me when my sigh is over
You’re the reason why I’m close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn’t show

Hearing damage

http://www.youtube.com/watch?v=P7nz6-UVrmU underbar.

Sov från tre till tre idag, jag har så svårt att sova på nätterna nuförtiden, det påminner så mycket om förra vintern. Jag försöker ha normala sömnvanor men är så svårt. Sover mycket lättare på dagen, det är så underligt! Vill ju vara i skolan nuförtiden, så vill ju sova på nätterna och vara vaken på dagarna, hela jag fungerar så mycket bättre då. Nu är klockan tio, jag tänkte gå ut och gå lite och sen sova.

Hade så ont i halsen när jag vaknade, måste sovit med öppen mun eller något.. Så kanske jag börjar blir sjuk? ;P Mamma mådde också dåligt, perfekt nu till jul o allt.

Drömde mardröm inatt, blivit mycket sånt... Jag får försöka stå ut, jag menar - trots att det kan påverka mig och mitt mående så VET jag att drömmar inte är på riktigt och att jag inte är synsk - så det är inte inblickar på framtiden, jag har inget att frukta egentligen.

Älskad.

Lillkatten står här bredvid mig och tittar på mig. Det är verkligen min lilla kise och den som jag kommit närmast och den som kommit närmast mig. Han kommer jämt när jag ropar, han ska alltid ligga i mitt knä och vill sova hos mig på nätterna. Något litet som får mig att känna mig älskad.

Jag vet att jag är älskad. Inte bara av katten utan av andra också, det är nu som jag kunnat ta emot deras ord på riktigt. Människor är underbara, de kan göra så mycket gott samtidigt som de kan förstöra ens värld, men oftast handlar det bara om en person eller två. Jag ignorerar de som ensamt försöker trycka ner mig, jag bryr mig inte ens när det är flera stycken. Det kommer alltid finnas folk som har problem med mig och det är okej, jag vill inte vara älskad utav alla, för de som verkligen älskar mig är de personerna som jag lägger ner tid på. Det är sånt som man uppskattar nu, som man inte kunde uppskatta innan.

Jag har missat så mycket och nu tar jag igen det. Trots att jag ibland kan känna att jag är påväg ner igen så glömmer jag inte bort livets små "underverk". Jag vet att jag trots allt är sjuk och att jag inte kommer kunna fly så lätt, men det går att hantera och det blir bara lättare och lättare även om det förra inlägget inte styrker det faktum.

Hampus<3

Too cool for school?

Vi fick hem omdömen från skolan igår och hur man låg till i ämnena. Det började riktigt bra när jag läste. Ligger på VG i engelska, svenska och medieproduktion! Sen läste jag vidare... IG i alla andra ämnen? IG?! Hur kan jag som kämpat så mycket få IG varning? Det visade sig att det bara handlade om uppgifter - som ligger på datorn - inte hade blivit inlämnade. Okej, tänkte jag, då lämnar jag in dom vilket jag gjort nu. Trots det så föll min självkänsla något enormt. Jag som hade kämpat, jag som hade kämpat så hårt och trott att jag lyckats! Förra veckan var jag i skolan varje dag - varje lektion! Det har jag inte gjort sen sexan - sjuan. Det är så stort för mig att lyckas och få credit för det men det kändes inte alls så igår. Jag grät, jag förbannade mig själv som slarvat och inte lämnat in - men jag visste någonstans i bakhuvudet att det skulle bli bra betyg så fort jag lämnat in dom. Det stod också att jag tog för lite ansvar men det är inte så lätt, men jag ska verkligen klara tvåan nu, det vet jag att jag kan.

Det är någonting som händer just nu, någonting inom mig och jag känner igen det. Borderline. Mitt uppmärksamhetsbehov höjs, min självkänsla sänks, jag känner igen det så väl. Jag blir svartvit. Jag vill göra impulsiva saker igen, göra det jag känner för när jag känner för det trots konsekvenserna som följer. Och jag känner mig tom och försvunnen. Ibland kan jag stanna upp - vara ingen alls och försvinna in i mig själv. Hela jag går upp och ner, ena stunden är jag glad och helt plötsligt ändras allt och jag blir nedstämd och TOM. Jag vet att jag självdiagnostiserat mig själv på något vänster men jag har heller inte fått se min diagnos och jag känner igen mig på alla punkterna Borderline. Borde inte jag själv veta och känna vilken diagnos och sjukdom jag har? Kanske inte. Jag bara känner igen mig i alla punkter... På något sätt. Jag vet också att jag kan hantera detta utan tabletter, det har jag ju klarat innan så varför inte klara det en gång till?

Och Hampus, älskade Hampus. Han är världens bästa pojkvän, så himla underbar. Idag satt jag på golvet på toaletten och grät i telefonen, han lyssnade och han förstod. Han lät mig prata och han bara fanns där, som en stabil och säker klippa. Jag älskar dig Hampus Jörgensen, mannen i mitt liv och den jag vill spendera mitt liv med. Det bästa jag vet och det bästa som har hänt mig! <3

Celebrity cutters.

Att skada sig själv är ingenting som bara vi "vanliga" människor gör. Trots att jag vet många andra i min omgivning som har och haft samma problem som jag så har jag alltid känt mig som en outsider, ett freak och ensam om mina problem. Det spelade ingen roll hur många jag pratade med, jag kände aldrig att det var någon som förstod mig. Men nu - vet jag att jag inte är ensam om mina ärr och mitt förflutet. Det finns kändisar som skurit sig eller som skär sig. Jag hittade bilder på Demi Lovato, tjejen från Camp Rock med djupa skärsår på handleden, Anna Paquin, Sookie Stackhouse från True Blood med ärr på armarna, Lindsay Lohan och Amy Winehouse. Är självdestruktivitet verkligen så vanligt? Och om det är så vanligt, vill jag bli räknad som en av dom, en i mängden? Nej. Att skära sig är ingen lek, som jag sagt många gånger innan men det verkar vara ett modernt sätt att få uppmärksamhet. Och om man mår dåligt så är att skära sig själv ingen självklarhet, du blir tagen på lika mycket allvar om du inte gör det. Det är inte hur det ser ut som räknas utan hur du känner. Jag vet människor som mår sämre än mig eller som har mått sämre än mig med inte ett enda ärr på armarna men deras mående har inte tagits på mindre allvar för det.

Det känns nästan som om att ha ärr på armarna är en självklarhet och jag vet inte hur jag ska reagera när jag ser någon mer sår eller ärr för man vet inte om denne personen är seriös eller icke seriös. Och tro mig, det finns dom som bara skär sig för att sedan kunna skriva om det eller för att passa in, och efter ett tag märker man skillnaden. När folk skriver till mig "jag har också skurit mig" eller liknande vet jag inte hur jag ska ta det, för jag vet inte om jag ska hjälpa eller ignorera. Vill de vara som mig eller vill de hitta tröst och känna sig mindre ensamma? Det är så svårt och jag blir inte bara arg utan också ledsen när jag ser folk som inte tar det på allvar för då kanske inte jag blir tagen på allvar, fast jag vet och känner innerst inne att jag mått dåligt på riktigt? Till slut kanske det blir så att jag inte tar de "riktiga" på allvar och tvärtom?

Jag skäms för de som låtsas, jag skäms för de som tycker det är en trend. Jag skäms.

Sluta snacka om hur man ska se ut!

"Big girls are beautiful!"
"Jag vill vara smal som modellerna!" blahablahablaha...
Jag är så TRÖTT på det här tjatet om hur man ska se ut eller vilket utseende som är finast. Det finns ingenting som stärker teorin om att modeller är snyggare än överviktiga för alla har olika syn och smak. Jag är dessutom inte bara trött på de som är smala utan även de som är större som måste stoltsera med det "jag är stor och jag är snygg" liknande. Jag säger hellre såhär "jag är människa och jag är snygg!" Alla människor är vackra, även de som finns med på uglypeople.com för de som är fula i dina ögon - kanske är vackra i någon annans. Och det är så alla borde tänka, istället för att starta facebookgrupper om att överviktiga tjejer är snygga eller tvärtom, älska dig som du är för att du är människa!

Nu ska jag kolla på Vampire Secrets.

Och jag älskar Hampus Jörgensen.

Photoshop is my friend.

Jag tänker vara lite modig, för det kan behövas ibland och visa hur min morgon och kvällsrutin ser ut. Jag har problem hy, det har jag faktiskt, även om jag missbrukar photoshop och har mig så kan jag erkänna det. Jag vill inte ha finnar eller vara röd runt ögonen som jag är utan smink, jag ser dessutom ganska oljig ut och är det inte det så är jag bara torr och blank. Jag tror jag dessutom fått hudproblem av de nya mini-pillrena *åhnej* Hur som helst, för att få en bättre hy gör jag såhär:

1. Jag tvättar bort sminket. VARMT vatten och inte kallt - för varmt vatten rengör hyn och det går inte få bort smink med kallt vatten. Sen använder jag även Nivea Young washoff. Detta gör jag även på morgonen eftersom allt smink kanske inte försvann på kvällen och sitter kvar.

2. Rengör hyn. Jag använder Clearasil 3in1 exfoliating cream cleanser. Tvättar med varmt vatten (det öppnar även porerna) Dra inte handduken över ansiktet för det irriterar bara hyn utan "dutta" mot ansiktet.

3. Ansiktsvatten. Clearasil deep cleansing toner. Ta lite på en servett, helst något som inte suger åt sig så mycket för då försvinner bara ansiktsvatten in i pappret. Dutta på hyn, dra inte för det irriterar det med och så kan pappret fastna sådär jobbigt också.

Jag slänger även upp en bild på mig med Clearasil i ansiktet, helt osminkad och oredigerad, bara för att jag har tråkigt och det är sent och Hampus är inte inne på msn.

Ppiller-stress.

Jag har börjat med nya ppiller som heter cerazette som man inte kan kalla för ppiller riktigt utan mini-piller som det heter, om man ska vara petig. Jag tror jag får hemska biverkningar av dem och jag hatar det...
Det som jag upplevt är:
- Huvudvärk
- Magont
- Illamående
- Halvt borttappad sexlust
- Ömma bröst
- Torra ögon
- Humör svängningar som bara satan
Jag avskyr det. Jag hoppas att de försvinner efter några månader för jag står inte ut men det verkar vara det enda pillret som passar mig, men kanske får testa någon ny sort. Det är jättejobbigt att hålla på med preventivmedel såhär, dock förstår jag väl Hampus som inte gillar kondom och det gör väl inte jag heller egentligen, men måste man så måste man. Jag vill inte gå igenom en abort till och det spelar ingen roll hur mycket stöd jag har eller får men den psykiska pressen kommer inte göra mig något gott direkt. Att dessutom gå igenom skammen en gång till på sjukhuset "Hej det är jag igen som inte hade skyddat sex och nu har jag några könssjukdomar och är gravid, igen!" tjohej... Jag tänker heller inte vara den där tonårsmamman (för jag vet att jag inte kommer tycka om det) medan det finns andra som tycker så.

Om vi nu ska gå in på detaljer hade jag och Hampus oskyddat sex bara två-tre dagar efter att jag börjat med ppillrena och trots att det bara var några dagar efter min mens (dvs, inte sååååå stor risk) så är jag ändå galnare än galen över detta. Det ska alltid finnas något som stressar mig, alltid något. Att min sexlust är som bortblåst är inte heller kul, varken för mig eller Hampus eftersom det sätter mycket press på förhållandet. Hampus vill ha sex - jag blir bara arg när han frågar och försöker, så blir han arg och så blir jag ledsen och det blir bara missförstånd. Jag vill inte vara sur hela tiden men tyvärr är det så... Tålamod är huvudordet. Tålamod! Jag får stå ut, och det måste tyvärr min stackars pojkvän med..

What makes us human?

Jag förstår mig inte på arga människor. Jag förstår mig inte på människor som är arga för ingenting, människor som är elaka mot andra människor både psykiskt och fysiskt. Hur kan man klassa sig själv som människa om man behandlar en annan människa som ren skit? Ännu svårare för mig att förstå - hur kan man som ett offer plötsligt göra andra till offer, när man vet vilken sorg och plåga det ger? Hur stor är du när du slår på den människa som ligger i fosterställning under dig, hur stor är du egentligen? Du är liten. Du är minst. Ibland skäms jag för mänskligheten och hur vi beter oss. Ord gör ondare än slag, det vet jag om någon annan. Jag önskar ibland att någon hade slagit mig istället för att säga elaka saker till mig. Sår läker, blåmärken försvinner. Vad man har hört och vad man har sett försvinner aldrig. Man kommer inte alltid ihåg de exakta orden som sades men känslan dessa orden lämnade efter sig - det är något vi aldrig glömmer. Mina ärr på mina armar är fysisk smärta som är lättare att hantera. Ångesten som sitter inuti är nästan omöjlig att hantera. Jag skulle aldrig låta min egen olycka gå ut över någon annan än mig själv. Jag hoppas alla resonerar så, någon dag. (man ska inte skära sig själv, det var inte min mening men alla med hjärna förstår)

What makes us human?
Are we so different from everything else?
Is there anything inside us that makes us truly unique?
Is it the ability to feel love?
Is it the ability to feel pain?
Is it the ability to feel hope?
Is it the ability to make our own choices, accepting our own mistakes?
Am I who I am because I choose to be, or am I just a simple combination of random events?
Would you still be the same person if you had not lived your life exactly as you did?
Has every minor element of your life helped to shape who you are today?
Do we have enough control to design the person we want to be?
What is it that makes us choose?
What makes you change?
What makes you human?

Rädd för döden.

Det är så mycket som vi inte känner till, saker som vi helt enkelt inte kan ge naturliga förklaringar till. Övernaturligt - egentligen, finns det ens något häftigare och mer intressant än det? Vi gör en spökdokumentär i skolan just nu men kan inte riktigt erkänna att allt är på riktigt men ibland känner man faktiskt den creepy känslan när man sitter och gör anden i glaset eller fotograferar en kyrkogård. Tyvärr har jag aldrig varit med om något övernaturligt och jag vet inte hur jag skulle reagera om jag faktiskt var det. Hur reagerar man när man ser något som inte lever fast som ändå är där, något man inte kan förklara, något skräckinjagande och kanske till och med farligt? Jag hade förmodligen blivit stel av skräck, skrattat eller börjat gråta. Jag vill att spöken ska finnas för det hade gett någon slags trygghet mot döden. När jag och Lise var och fotograferade på Rotorps kyrkogård så kände jag en stark obehaglig känsla när jag såg stenarna som namnen var ingraverade på. Jag vill inte dö. Skräcken att bli nerhissad i ett grop på två meter och se sitt namn pryda en gravsten med orden "älskad och saknad" slog emot mig mer än någonsin. Jag såg alla unga människor som dött och som fått en grav och jag kom även och tänka på att se alla mina nära och käras namn på gravstenar. Jag vill aldrig uppleva något sånt. Kanske borde jag då dö först eftersom jag då skulle slippa smärtan och sorgen efter någon som avlidit? Jag vet i alla fall att jag inte vill dö än, långt ifrån än. Det gör mig smått paranoid mot vardagen eftersom det är så otroligt lätt att dö idag. Bilar, bussar, lastbilar, tak som rasar, mördare som går lösa - är det inte underligt att det fortfarande finns folk som jag - som inte känner någon som blivit mördad, dödad i trafiken eller liknande? Kanske har jag haft tur, på det stadiet. Jag antar att det jämnar ut sig eftersom min psykiska hälsa varit botten och kanske är det på det sättet som jag betalat tillbaka.

Hampus och jag lagar mat (eller ja, Hampus lagar mat)och ikväll blir det hamburgare, bacon och en slags potatismix. Min man han kan minsann laga mat! Vi äter jämt bacon, vi är som britter som äter bacon till allt, bara teét som fattas. Nu står han och sniffar mig i halsen och ser söt ut :*

Destination Truth

Klockan är 16.15 och jag har precis kommit hem ifrån skolan. Har iof hunnit ta en dusch innan jag satte mig här - men ändå! En snabb-dusch. Det är nog det negativa med att ha dreads - man glömmer så lätt bort att duscha, hur svinigt det än kan låta.
Jag kollade på Destination Truth hela natten och må jag säga, det hände en del läskiga saker både i programmet och här hemma! Först släcktes min lampa, den dog, precis när det var som värst i programmet. Sen brusade min cdbok halva natten så jag fick panik och blev jätterädd när jag halvsovandes fick stänga av och sätta på igen, men det fortsatte brusa. Kanske har jag sprängt högtalarna men den har inte krånglat sen dess. Jag var tvungen att sätta en servett framför min dockas ansikte för den fick då fan inte glo på mig hela natten! Speciellt inte när DT handlade om hemsökta dockor *ryser*

Jag och min pojkvän Hampus grälade i skolan idag - sen grälade vi lite till. Många säger att ett förhållande behöver bråk för att det ska fungera och förmodligen är det så. Jag har aldrig haft ett förhållande där jag bråkat med min pojkvän innan och jag har heller aldrig haft en pojkvän som brytt sig så mycket som Hampus gör. Hampus hjälper mig med skolarbeten, han säger till när en bild han inte tycker om ligger uppe på bilddagboken och i början blev jag smått sur för det. Varför ska jag inte få lägga ut bilder på min urringning? Anledningen till att jag började lägga ut såna bilder hade ingenting med att dom råkade synas o göra utan jag ville ha uppmärksamhet - en uppmärksamhet som jag numera får varje sekund av Hampus. Jag har jämt lagt ut lättklädda bilder och nu när jag har någon som bryr sig, någon som verkligen lägger märke till mig, så behöver jag inte den uppmärksamheten bilddagboken ger mig längre. Jag har aldrig känt mig såhär synlig och uppskattad innan. Om mina bröst råkar synas på bild är det inte för uppmärksamheten utan ibland går inte en D kupa att dölja helt enkelt.

Vi tog även foton till Simons skolarbete där jag iförd endast ett lakan var i koppel och hade en porrig, dominant Mimmi som höll i kopplet. Hon hade även en piska som var med som accessoar. Jag undrar om vi verkligen får ta såna bilder till ett skolarbete för det ska vara så skyggt, så mycket landskap och blommor men aldrig människor och riktiga modellbilder - såna bilder som jag ÄLSKAR att ta och vara med på. Det är ingen skam att tycka man är snygg på bilder och det är heller ingen skam att älska att ta porriga, avklädda men samtidigt konstnärliga bilder, även om man är 17 år. Ålder har ingenting med en människa o göra och åldern kan inte bestämma hur redo eller mogen man är för vissa saker. Samtidigt kan jag tycka att folk tror jag är alldeles för mogen än vad jag egentligen är. Jag är faktiskt bara 17 år gammal och även om jag nästan aldrig beter mig som det så borde jag inte skämmas eller känna mig fåraktig om jag väl var lite barnslig ibland. Låt mig titta på tecknade filmer - låt mig älska någon även om det för er är för tidigt - låt mig få en fjortisfylla ute på stan - låt mig göra konstiga röster och säga barnsliga saker - låt mig se flummig ut på en bild - låt mig vara SJUTTON ÅR SOM JAG FAKTISKT ÄR. Det är många som glömmer bort sin ålder men jag tänker aldrig få bort det barn som finns inom mig. Jag kommer aldrig sluta ha kul bara för att min ålder säger åt mig att jag inte får.

Först.

Först:
Min gamla och andra blogg heter azombiehidesmyface.blogspot.com och är i stort sett en väldigt deprimerad blogg, som innehåller de mest djupaste tankar och framförallt är den väldigt ärlig. Jag kommer fortsätta uppdatera i den, men då gäller det mest just de där deprimerande tankarna och också fortsättningen på hur mitt liv sett ut. Den här bloggen är mer positiv och vardaglig samtidigt som den planeras att innehålla mycket mer. Jag har en äldre blogg som har adressen iqbefriiad.blogspot.com men den är otroligt gammal och jag använder inte den längre men har kvar den för minnets skull.