HISTORIA: Del 3 - Syn.

Del 3 – Syn
Min teori om att utföra brott dagtid skulle vara lättare visade sig vara sann. De som väl är hemma ifrån jobbet har annat att göra och tänka på och eftersom natten för med sig en tystnad så skulle Nillas framtida skrik inte höras lika mycket nu. Nilla hade svimmat av redan när jag hade fimpat henne på armen. Alla de gånger jag själv satt en brinnande cigarett mot min arm gjorde mig till en expert på hur det kändes och jag visste att det inte gjorde så ont. Jag blev besviken. Hade Nilla så låg smärtgräns? Jag visste att det inte skulle gå som enligt mina planer, förmodligen som något helt annat men att Nilla skulle svimma var ingenting jag hade tänkt på. Jag hade förväntat mig mer motstånd, skrik och värdelösa sparkar och vridningar utav kroppen men inte det. Hon som hade sett utan att agera skulle inte få komma undan så enkelt. Jag gick emot Nillas kök och hällde upp ett glas vatten. Jag gick tillbaka till Nilla och kastade vattnet i ansiktet på henne och hon vaknade igen. Jag stirrade rakt in i hennes ögon, som om de vore tv-rutor där hennes minnen utav min familjs död spelades upp som en film om och om igen. Heter du Gunilla Hansson? Frågade jag. Hon nickade och försökte prata. Jag höll bara upp mitt finger framför munnen sådär som kändisar gör när de vill vara sexiga. Känner du igen den här familjen? Jag visade ett foto på min familj. Hon stirrade och skakade på huvudet. Jag flinade och frågade igen. Hon blundade och skakade på huvudet. Jag tryckte upp hennes ögonlock med mina fingrar och tvingade henne att se det som hon ville blunda för. Jag tåg fram en synål ifrån min bakficka och visade den för henne. Jag kunde se hur nålen blänkte i solens ljus ifrån fönstret. Hon började grymta och försökte vrida på huvudet men min hands kraft höll hennes huvud kvar framför nålen. Jag förde min nål framför hennes ena öga. Nålen var så nära ögongloben att minsta lilla förändring i min hand skulle sticka in den. Hon grymtade och försökte skrika med tygbiten i sin mun och jag tog undan nålen. Nu ska vi göra såhär, sa jag. Du ska berätta för mig var de andra finns. Deras namn och efternamn och var jag kan hitta dem, så kanske jag skonar ditt liv. Kan du agera tjallare för mig, Nilla? Nilla nickade med paniken i ögonen och jag tog undan tygbiten samtidigt som jag placerade nålen framför hennes öga igen. Minsta lilla ljud eller rörelse ifrån dig så kör jag in nålen i ditt öga, sa jag. Nilla svarade ”ja” och jag frågade henne de frågor jag ville ha svar på och jag fick svar. Det var nästan för enkelt.

Nilla pustade plötsligt ut och började bli lugn när jag vände mig om för att tända en ny cigarett. Ilskan bubblade upp inom mig igen och jag vände mig om. Jag kunde känna hur svart och kall min blick var. Jag stirrade henne rakt i ögonen och sa ”tror du verkligen jag är färdig med dig?” och Nilla spärrade upp ögonen och började rycka i kroppen. Jag satte på TV’n och Oprah Winfrey show var på. Jag höjde volymen tillräckligt mycket för att bedöva diverse ljud som skulle vara misstänksamma men inte tillräckligt högt för att störa grannarna och orsaka misstänksamhet det med. Jag rullade ut mina verktyg. Tre skalpeller, en sax, två sågar, kanyler i olika storlekar, nålar i olika storlekar och framförallt den stora kökskniven. Nilla började plötsligt skaka och försöka ta sig ur soffan där jag bundit fast henne. Jag tog min ena skalpell och handlade snabbt.

TORSDAG, TRE DAGAR EFTER NILLAS DÖD

Polis Franzén stod och tittade på de olika delar som en gång varit en kvinna en vid namn Gunilla Hansson och kände hur spyan försökte ta sig upp i halsen. Han höll för munnen och näsan och vände sig om till sin kollega Carlsson.
- Har du sett det här? Frågade han. Det är det jävligaste jag har sett i alla mina år som polis och jag har sett jävliga saker ska du veta.
Carlsson skakade på huvudet.
- Offret heter alltså Gunilla Hansson och bor i den här lägenheten. Kriminalarna har varit här och de hittade inga fingeravtryck… och det vore ju ganska enkelt i den här röran kan man tycka. De behöver inte sitt ”speciella puder” och sådär…
- Motiv?
- Inte vad någon vet än. Jag skulle gissa på att Gunilla inte bara drack utan kanske även höll på med droger och var skyldig fel person pengar.
Gunillar armar låg prydligt jämte varandra vilket gjorde Franzén ännu mer illamående utav obehag. Gunillas ben hade kapats av men låg vid hennes torso, som en trasdocka som inte blivit ihopsydd än. Det var stora mängder blod på golvet, på väggarna och när han lyfte på huvudet kunde han även se små röda prickar i taket. På armarna kunde Franzén se cigarettmärken och skärsår med olika storlekar och djup. Han såg samma märken på hennes ben och mage.
- Är det där skador offret själv åsamkat sig?
- Nej med tanke på vinklarna så tror jag inte det. Jag tror att hon blev torterad innan hon blev mördad.
- Vad är dödsorsaken? Har de fastställt den än?
- Nej vi har inte fått svar än och det tar nog lite längre tid att få det svaret med tanke på kroppens tillstånd. En obduktion blir nog svår.
En bit ifrån Gunillas armar låg hennes huvud.
- Var är hennes ögon?
- Där.
Carlsson pekade mot väggen. På väggen satt ett par ögon ditsatta med synålar rakt genom iris.
- Vem var det som larmade?
- Grannen. Tydligen hade offrets TV stått på dag och natt och stört grannarna på nätterna. När hon gick och knackade på så var det ingen som öppnade. Grannen ringde då hyresvärden som öppnade dörren och ja... de fann den här... röran. Jag har sett värre saker, Franzén. För några år sedan så var det fyra familjer som blev praktiskt taget slaktade men vi hittade aldrig vem eller vilka som var mördarna. Det var värre än det här... men det ligger nära varandra.
En brottsfotograf ropade plötsligt ifrån köket. Franzén och Carlsson halvsprang dit. Fotografen pekade på kylskåpet där ett kuvert satt fast med en magnet. På kuvertet stod det ”TILL POLISEN NÄR NI KOMMER HIT.” Carlsson satte på sig ett par handskar, bad fotografen att fotografera innan han tog ner kuvertet och öppnade det.
”Ärade polismän i Halmstad. Ögon som ser men agerar blint är inga ögon alls. Bara fyra sinnen kvar.”
Franzén rynkade på ögonbrynen.
- Jaha. Vad ska det där betyda?
- Att mördaren inte är färdig än...

Bittersweet symphony.

Hampus säger alltid att jag är ”bra på att ta upp det som är gammalt” och att jag inte kan gå vidare pga. det men jag fungerar inte så. Jag kan inte låtsas som om det aldrig har hänt. Om jag förnekar hur situationen såg ut t.ex. 2007 eller 2008 så kommer jag inte gå vidare utan förtränga – och då kommer det tillbaka sen när jag minst anar det och minst vill ha det. Minnena som plötsligt dyker upp i huvudet vill jag gärna ska försvinna men jag kan inte få dem att försvinna och jag har ändå funnit en slags ro med dem. Vi har begravt våra stridsyxor för längesen. Jag önskar självklart att jag hanterat det annorlunda, att jag hade agerat annorlunda och då kanske det hade slutat helt annorlunda. När jag inte var hög, när jag inte var full och när jag inte var desperat efter uppmärksamhet eller inne i min ångest så var jag samma person. Ångesten, drogerna, rakbladen och alkoholen var en mask som bara dolde vem jag var, men det var aldrig jag. På så vis kan jag inte säga att jag har förändrats för det har jag inte. Jag har utvecklats. Det är väldigt stor skillnad men misstas ofta för samma sak. Jag har fått en kontroll som jag ofta tror att jag inte har men den är ju där. Utan den där kontrollen skulle jag ha hanterat min nuvarande ångest likadant som förut. Alla år av terapi har verkligen gjort sin skillnad och det har skett mirakel med mig, egentligen.

Jag satt ute och rökte nyss och det är kallt ute. Det blåser kallt. Jag tittade upp mot himlen och kände en värme spridas genom hela kroppen. Då visste jag att Gud var nära och att det kanske inte är så hopplöst som jag tror. Av någon anledning som jag inte kan förklara, men som säkert många troende känner igen, så kände jag det inom mig att jag har ett ”stöd.” Det låter kanske dumt i någon ateists öron… I så fall ber jag snällt att icke-troende inte ska läsa mer för jag struntar i era åsikter om Guds existens och hur korkad jag är enligt er för jag tror på Gud. Jag blir så ledsen när folk ser ner på mig när jag nämner Gud eller skriver om Gud för jag förstår inte hur man kan kalla en troende dum, korkad, idiot eller löjlig. Känslan av att Gud existerar finns inom mig och det är en vetskap JAG känner som ni inte måste känna. Respekt, my friends. Visa respekt. Känslan jag fick där ute är en känsla jag känt flera gånger och det behöver inte vara Gud själv utan kanske en av Guds änglar som varit i min närvaro. Jag kunde i alla fall känna värmen och trygghetskänslan. Det känns bra. Just nu känns det bra. Jag hoppas det känns bra på måndag också så jag kan gå till skolan och komma igång med allt.

John Ajvide Lindqvist.

"Det är patetiskt att vara tacksam. Löjligt, men jag tycker att man måste vara det. Har man minsta anledning och vara tacksam så ska man se till att vara det, för allt kan ju tas ifrån oss på ett ögonblick. Monstren kan komma när som helst. Och här går jag ut på vidskepelsens sanka mark men jag tror till och med att om man inte är tacksam för det man har så är risken större att det tas ifrån en. Om jag har något som kan kallas en religiös övertygelse så är det den - Att monstren dras till lukten av otacksamhet."

John Ajvide Lindqvist ur hans sommarprogram som gick på Sveriges Radio. Det går att lyssna på här http://sverigesradio.se/laddahem/p1/sommar/mp3/2006/sr_sommar_i_p1_060702.mp3

Och med dem orden blev jag helt ställd, för det är ju så. Herregud vad jag beundrar dig John, för att du är så klok och för att du träffar rätt varenda gång. Varje text du publicerar finner jag någonting jag utan tvekan kan relatera till och något som jag anser vara "komplett sanning" och nästan som en liten uppenbarelse. Underbart, utan tvekan. DU är underbar. Så jag säger tack - för allt du har gett mig med dina böcker och allt du kommer fortsätta ge mig med dina böcker. Tack.

Fynd!

Idag har jag och mamma varit på flygstaden och köpte nya skor! Ett par snygga kängor (äntligen har jag hittat rätt) och de blev mina för bara 300 kr. Köpte även rosa skosnören till men vet inte om jag ska ha i dom eller inte ^^

Sen så köpte mamma ett par jättefina skor för bara 50 kr (eftersom det blev hälften av pengarna på det billigaste paret) Och sen handlade vi mat. Känns skönt att vara ute lite... funderar på om jag ska ut o gunga nu även om det är kallt bara för att det fortfarande är "dag".

4 am forever.

Blink 182 - igen.

Overcast.

I thought that I had control
I thought I could keep control
I thought I would want control
I thought I'd never lose control

Jag önskar jag kunde skriva upp en lista på allt och alla som gör att jag hatar att gå upp på morgonen, men människorna på den listan skulle nog bli ganska arga på mig. Men det hade varit grymt skönt att få det ur sig. Kanske ska skriva listan på papper och sedan elda upp? Eller är det lite väl sådär "jag kastar en förbannelse över personerna på denna lista" grej? Nja kanske inte... Men det finns så sjukt mycket just nu som gör att jag hatar att vakna upp på morgonen. Jag vaknade nio idag ifrån en underbar dröm, och jag sömnade om och sov till tolv trots att jag visste att det inte var någon bra idé. Orkar verkligen inte med verkligheten just nu... det är för mycket och jag är så konstant stressad - och ingen riktigt förstår hur det känns för ingen vill riktigt prata om det. Jag vet inte.. jag är bara så jävla utmattad.

Kategorier.

Puh... nu ser ni är att jag ar lagt till kategorier till min blogg... Så det blir lite mer ordning och reda i bloggen. Det tog lång tid och var jobbigt... Men om man nu vill leta efter speciella inlägg så finns dem säkert i någon utav kategorierna. Allmänna inlägg har ingen kategori - som det här eller vardagsinlägg.

HISTORIA: Del 2 - Balans

Del 2 – Balans
De veckorna som följde kändes som en lång dimmig tunnel. Jag kunde se ljuset, jag kunde se det som var framför mig men det låg så långt borta. De ville inte prata med mig om mordet på hela min familj men jag kunde se på deras läppar när de stod utanför mitt rum på sjukhuset att de inte hade hittat mördaren eller mördarna. När de kom in till mitt rum för att försöka få fram ett ord ur mig kunde jag se i deras ögon att de var desperata efter en ledtråd, efter någonting som kunde få de att lösa morden, som om min familjs död var ett brädspel i stil med Cluedo. Vem var mördaren? Vad var mordvapnet? Varför blev de mördade? De berättade för mig att våra TV apparater blivit stulna såsom våra datorer och andra dyrbarheter. Ett rånmord, det lät alldeles för löjligt för att vara sant.

När ytterligare familjer mördades i Halmstad kopplade polisen ihop det med en seriemördare men med tanke på de olika skoavtrycken lät det som någon liga. De misstänkte att det fanns en dominant person i gruppen som förmodligen är den som mördar, medan de andra tar på sig alla dyrbara föremål de hittar i lägenheten. De gissade på 4 personer, varav en måste vara en kvinna, eller man med små fötter, eftersom skoavtrycket mättes som en storlek 38.

Det tog inte lång tid förrän de hade misstänkta inne på förhör. De misstänka var 3 män och en kvinna, varav många utav dem hade välkända ansikten som jag kommer ihåg att jag har sett tidigare. Det fanns inga fysiska bevis som DNA så de kunde inte binda dem till morden. Om jag någonsin hatat polisen tidigare så var det ingenting jämfört med vad jag gjorde nu. Jag förväntade mig att det skulle ta två dagar sen visste de vilka de var, var de fanns och tillochmed vilken sorts tandkräm de använde. Det är inte som på film, trots allt. Efter att de misstänka hade släppts så slutade morden att ske och polisen misstänkte att ligan flyttat sig till en annan plats i Sverige. Jag väntade men jag fick inte höra något mer.

TRE ÅR SENARE

Gunilla ”Nilla” Hansson satt i sin lägenhet en bit ifrån Stadsbiblioteket i Halmstad med en vodkaflaska framför sig. Hon hade aldrig haft ett problem med alkohol tidigare, i alla fall hade hon inte ansett det som ett problem. De senaste åren hade bestått utav just det – problem med alkohol. I början hade hon blivit så full varje kväll att hon inte kunde gå till sitt medelmåttiga jobb dagen efter och till slut hade hon, tack vare välsignade Sverige, blivit sjukskriven och kunde nu supa ifred. Deras plan var perfekt. De skulle komma undan med det alla 4 och bli rika på stöldgods, och Nilla hade inte ens blinkat när hon fick höra hur det skulle gå till. Det kunde fortfarande komma tillbaka till henne, skriken och tjuten ifrån männen, kvinnorna och framförallt barnen de hade dödat i sin väg till ett perfekt liv. Ibland måste man gå över lik för att komma någonstans hade Tore sagt när de sparkat ihjäl den där gamla tanten i Falkenberg för att få pengar till ännu en försenad hyra. Till en början var det ju bara meningen att de skulle råna affärer, banker, juvelbutiker, som riktiga gangsters i filmer. Efter att de varit tvungna att hugga ner ett butiksbiträde hade Tore velat ändra taktik. Han tyckte de skulle gå på familjer, eftersom familjer inte hade övervakningskameror och ofta inte larm till sina lägenheter. Det hade varit enklare så. Det gällde att välja ut de perfekta offren, med hjälp utav spaningar utanför deras hus eller lägenheter. Det var spaningana som Nilla hade tyckt mest om. Hon kände sig som en actionspion i en film.

Nilla hade inte rört någon utav offren, hon hade inte haft den fysiska kraft som krävdes. Det hade blivit lättare med åren att leva sitt liv i kriminalitet och ju mer åren gick, desto mer känslokall hade Nilla blivit. Nilla ersatte nu sina känslor med sprit och för det ville hon inte ha några moralpredikningar om. Hon hade en del pengar kvar så hon kunde behålla sin lägenhet, men det räckte inte länge. Om hon kanske skulle ta och samla ihop grabbarna igen… och börja om. De visste alla 4 att efter polisförhören hade de inte en chans att fortsätta. De kunde visserligen flytta därifrån, men de skulle hitta dem igen. De må vara kriminella men de var inte dumma. De visste hur de skulle gå till väga. Nilla köpte sin lägenhet i stan, de andra bosatte sig runt omkring i Halmstad. Hon hade nyligen läst i tidingen att Daniel precis fått sitt andra barn. Trevligt för honom, tänkte Nilla och fyllde på glaset med vodka. Tore hade hon inte pratat med på två år, men hon misstänkte att han bodde någonstans i Vallås. Och så var det ju Daniel… med frun och barnen… och Henrik med sin förbannade hund, som han förmodligen spenderat mer pengar på än sig själv. Nilla skrattade, tog några glas till och somnade i soffan.

Vid ett på eftermiddagen vaknade Nilla utav att hennes händer hade förlorat känslen. Huvudvärken sprängdes i hennes huvud och hennes första tanke var att flytta på sina händer, som hon förmodligen hade lagt sig på. När hon skulle flytta på händerna märkte hon att det inte gick. Det tog två sekunder för henne att förstå att hennes händer var bundna, kan det vara med tejp? Hon öppnade ögonen, försökte prata med kunde inte röra på munnen. I munnen hade hon en tygbit och framför sig såg hon en svartklädd figur stå och titta ut genom fönstret med vad som såg ut att vara en cigarett. Nilla försökte ropa och skrika i panik men det kom ingenting ut ur henne. Figuren vände sig om och Nilla såg att det var en ungdomlig kvinna, kanske i 20 års-åldern. Nilla tystnade och kvinnan gick fram och fimpade cigaretten på Nillas ena arm. Nilla svimmade av utav skräcken, smärtan och bakfyllan och hennes huvud la sig bakåt mot soffan.

HISTORIA: Del 1 - Sinnen

Jag har aldrig tidigare publicerat något jag har skrivit själv som är fiktion, men nu gör jag det för jag fick en snilleblixt, haha. Säg gärna till mig vad ni tycker... Och texten är - om någon skulle få för sig att kopiera den - copyrightad och ägs utav mig. Blabla...

Del 1 - Sinnen
Jag visste samma sekund som jag la min hand på det kalla handtaget in till lägenheten att det var någonting som inte stämde. Jag antar att dessa små aningar man får ibland borde tas på mer allvar, eftersom att jag har börjat märka nu att de ofta stämmer. Jag har alltid avfärdat sådant till skrock, om ens det utan bara psykologiskt babbel och trams. Kylan ifrån handtaget spred sig upp genom min arm till min nacke och gav mig en il nerför ryggraden och jag ryste till. Jag hann känna känslan i bara någon sekund förrän min inlärda rutin som satt i handen öppnade dörren och jag klev in. Det var mörkt i lägenheten, men inte ett sådant mörker som man ser när lamporna är släckta utan det svarta mörkret, som inuti en grotta. Det var det svarta mörkret som är alla barns och var alla vuxna barns värsta mardröm. Så fort min fot hade landat på hallmattan kände jag att mattan var torr, som om mattan vore täckt av vissna höstlöv. Jag fumlade efter lampknappen och när jag till slut hittade önskade jag att jag aldrig hade tänt den. Jag önskade att jag aldrig hade öppnat dörren.

Det första mina ögon mötte var blodfläckarna på golvet. Mina ögon tårades för hur chockad jag än var så förstod jag. Som om någon hade berättat den mest fasanfulla berättelsen jag någonsin hört i mitt öra, som om jag fått en skräckuppenbarelse i huvudet så kunde jag se hur det hade gått till. Jag följde blodspåren med blicken och blicken ledde mig först till vardagsrummet och sedan till hallmattan där mina fötter stod. Hallmattan hade en stor röd torkad fläck som jag hade min ena fot på. Jag flyttade lite på foten och hörde hur det krasade. Trots att alla mina instinkter sa åt mig att springa därifrån så gick jag in i vardagsrummet. De få steg som togs för att komma in i vardagsrummet kändes som de längsta stegen jag någonsin tagit. Det kändes som flera mil och trots det önskade jag att vägen var längre, för jag ville aldrig komma fram och se det som fanns i vardagsrummet. Kropparna kunde bara beskrivas som en enda stor röra, ett paket köttfärs slängt runt omkring i vardagsrummet, en kletig och bisarr modern konsttavla. Det blonda hår som stack fram ifrån en utav köttklumparna med armar och ben kände jag igen som min mammas hår, det hår som jag under flera av mina år som barn hade luktat på, flätat, borstat, dragit mina fingrar igenom… Jag såg sedan den andra kroppen som jag såg på storleken var mindre än de andras och jag såg att det var min lillasysters. Jag som hade sagt att min lillasyster var jobbig, att hon var i min väg, att hon var liten och inte kunde någonting och att hon var korkad. Jag ville ens se på den tredje kroppen för jag visste redan vem den tillhörde. Min pappas kropp låg en längre bit ifrån de andras. Jag sänkte blicken ner mot mina fötter igen, för synen av min familjs döda kroppar stack som nålar i ögonen. Framför mina fötter låg min pappas glasögon där ena glaset hade sprickor i sig. Jag tog upp dem, och jag tror varken jag blinkade eller tog ett enda andetag under den tiden som gått mellan jag kom in i lägenheten och hittade kropparna. Nu kom det ut ett pip ifrån min hals och detta pip som endast gåt att beskriva som ett pip, var det pip som jag vaknade utav varje natt, som gjorde att jag ville stoppa kanyler i öronen ända in till hjärnan, det pip som var ett fruktansvärt ljud, men ändå bara ett pip. Jag satte mig ner på knä med pappas glasögon i händerna, som det mest ömtåliga och värdefulla objekt världen någonsin skådat, som en helig graal. Jag satt så och tittade runt omkring i rummet och tänkte inte på någonting, jag kände ingenting och jag vet inte ens hur lång tid jag satt så eftersom jag var så nollställd. Till slut kom det, det som jag väntat på. Till slut kom mina skrik. Jag skrek ett långt ”nej!” och krossade det andra glaset i glasögonen när jag krampaktigt försökte få tag på något i luften, eller någonting på golvet. Jag hade ingenting kvar och jag visste det. Jag skrek och jag skrek, jag skrek inga ord utan jag skrek bara ut min sorg som var för stor för mitt bröst att bära. Jag skrek och jag kastade ur mig sorgen igenom en stor spya, jag skrek lite till, jag kräktes igen, jag skrek och gnydde, kräktes igen och kastade mig omkring på golvet i krampattacker. Jag rullade håret i min egen spya, i min familjs blod och jag förstörde förmodligen mycket av de bevis som fanns i rummet när jag uttryckte min smärta.

När polisen som förmodligen blivit ringd utav någon av grannarna i lägenheterna kom så låg jag kvar på golvet, med glasögonen i handen. Jag hade tystnat och jag hade slutat kräkas. Jag bara låg och stirrade, som en grönska, som bara en organism även om jag inte ens vill kalla mig det, för jag kände inte att det fanns någonting inuti mig som levde. Jag var död och jag var utplånad, jag hade försvunnit tillsammans med min familj. En polis tog tag i mina armar och bar ut mig genom dörren, fuktig utav tårar, spya och blod. Allt gick som i slow motion, som i alla de katastrof-filmerna som gått på TV eller bio. Det kändes som om jag var en skådespelare i en film som bara hade gått för långt in i sin roll, som bara låtsades men hade lyckats få in leken i verkligheten, som om det som definierade vem som var jag - inte existerade överhuvudtaget. Jag visste det kanske inom mig när de bar ut mig, jag kanske redan visste det när jag kom in i vardagsrummet att det inte var sista gången en sådan scen skulle visa sig för mina ögon, att det inte var sista gången skrik och förtvivlan skulle tränga sig in i mina öron eller sista gången smaken utav äckel skulle sätta sig på min tunga, eller sista gången lukten utav blod och människokött skulle andas in i min näsa.

Never stop.

Många gånger frågar jag mig själv "räcker det inte nu?" eller rättare sagt - jag frågar mina känslor eller livet i allmänhet. På senare tid känns det som om det bara varit problem efter problem och allting omkring mig rasar samman. Jag är trött på att gråta varje dag, jag är trött på att känna såhär. Jag känner mig som den mest ensammaste i världen för jag kan inte med ord beskriva hur det här känns. För någon timme sen kände jag hur jag bara föll, det kändes som om jag blev biten och riven utav den stora hunden som blivit en beskrivning av min ångest, mitt hjärta slog snabbare och det där så välkända trycket över bröstet kom. Jag försökte andas men allt som kom fram var små pip. Mina ben började reflexmässigt röra på sig och jag vaggade fram och tillbaka i kramper... Panikångest går inte beskrivas med ord. Ångest kan sitta i flera dagar men panikångest varar inte länge men ångesten som lämnas kvar efteråt gör mig likgiltlig. Jag går ifrån rasande - förtvivlad - ledsen - likgiltligt lugn. Jag vet inte vilket som är värst... förmodligen den där sista känslan... för den är bara ett stort ingenting. Ett stort svart hål. Just nu är jag ingenting. Jag vet ingenting. Jag känner ingenting mer än avsmak för livet. Jag vet att det finns så mycket att älska här i livet, så mycket att leva för. Men ibland måste jag få hata livet lite... och önska att det vore lite mer.

Ännu en gång har mitt rum och min säng blivit min plats, där jag bara ligger. Ligger och existerar inte.

Jag tänker aldrig sluta kämpa för livet. Livet kan vara så mycket bättre och jag vet det för jag har sett det - inte bara hos mig utan hos andra. Om andra kan få nästan konstant lycka så kan jag också få det. Ingenting är egentligen omöjligt.

När man fått stå ut med så mycket som jag har på bara 18 år och livet fortfarande går emot en så undrar man ju... förtjänar jag verkligen det här? Jag kanske gör det. Motgångar gör en stark. Jag förtjänar att vara stark.

Underbart.

Mindshift!!

Glöm inte kolla in min morbror Johans band Mindshift. Riktigt bra låt och finns mer på deras myspace http://www.myspace.com/mindshiftmusic
Personligen så tycker jag om deras PC (get in the line) mest och även Hour Glass som har väldigt stark text.



Joina dem även på Facebook här http://www.facebook.com/pages/Mindshift/305255260403

The number 23.

Bra film! Jim Carrey är faktiskt riktigt bra när han är seriös, också.
Och att numret 23 faktiskt följer med en är bevis här, på en lista jag och min syster gjorde efter att vi hade sett filmen för första gången:

I namnen så är siffrorna placeringarna i alfabetet :P

Emma 5+13+13+1=32
9x3+19=46/2=23
Jonna 1+0=1, 1+5=6, 1+4=5, 1+4=5, 1 1+6+5+5+1=23
Jonna föddes den 23e mars
Oskar 15+19+11+1+18=64/2= 32

När vi kollade på klockan så var hon 23.11
Nu är den 23.37
23 minuter kvar till 19nde i 4e = 19+4= 23 !!!!!!!!!!

63 = Pappa föddes
68 = Mamma föddes
90 = Emma föddes
92 = Jonna föddes
94 = Oskar föddes
63+68+90+92+94= 407/23 = 18+5(i familjen)= 23

Piratebay-domen 17/4 2009 1+7+4+2+9= 23!
23 filer i filmmappen
Den 23:e filmen är Wishing Stairs som kom ut 2003 = 23!!!
Wishing Stairs är 1 tim, 40 min och 32 sek!! = 23
Jonnas 23:e kontakt är Emma som har...
...23 kontakter, personer, i sin telefonlista!
23 bokstäver i Jonnas 23:e SMS

9/11 Terror attacken 9+11+3 plan = 23
Filmen stannade på 1.23 min
Emma har 23 kontakter på sin msn
Vi är verkligen inte galna! = 23 bokstäver inkl utropstecken!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Exorcism.

Mitt stora intresse till exorcism och djävulsk besatthet må låta disturbing, men det är faktiskt otroligt intressant. Såg igår en dokumentär på underbara en och en halv timme om just exorcism. I dokumentären fick man se tillbaka i det förflutna och jag satt som förstenad under hela dokumentären. Mycket utav de fall de tog upp tänkte jag direkt "men det där är ju fake... och det där förstår jag hur de fejkade det" men vissa utav de fallen de tog upp fanns det verkligen ingen förklaring till.

Jag kan inte sluta fascineras utav tanken - att Djävlen själv eller en demon kan sätta sig in i en människas kropp? Det finns så mycket bevis på just detta fenomen och det kanske bara är ett psykiskt tillstånd - men ändå. Det är precis som de säger i "The exorcism of Emily Rose" att en människa kan bli så mentalt övertygad om att denne är besatt så vad är då den enda hjälpen - jo exorcism. Ungefär som de där halvt galna prästerna i USA som utför kanske 10 exorcisms på en dag i en liten kyrka någonstans och så kan vem som helst få "hjälp." De människa är inte besatta utav demoner - de tror bara att de är det men de får ju sin hjälp när de går dit vilket inte riktigt gör prästerna till lurendrejare.

Det debatteras ju lite om sanningen i det hela eftersom det bara är troende människor som blir besatta - men varför skulle demoner ge sig på icke troende? Deras enda syfte är ju att få människorna att tvivla på Guds kärlek och Guds ord - men hur kan en demon få någon att tvivla om denne inte tror på Gud? Så, lol.

Jag tror definitivt att det finns människor som varit besatta utav demoner - men inte utav Djävulen själv för jag tror inte han skulle fokusera på bara en människa utan istället på flera stycken (KRIG OCH MORD!!! woho). Dokumentären gick på History Channel och heter Exorcism - Driving out the devil och är en grymt bra dokumentär - även för de icke troende!

Mitt hjärta brinner.

Min låt, mina känslor.

En "sån" dag.

Idag är det en "sån" dag då man inte känner sig bekväm eller snygg överhuvudtaget. Att sätta i löshåret blev helt fel och det passade inte bra alls... Det enda ögonblicket av självförtroende var när jag hade på mig min korsett en 10 minuter. Mitt smink blev också helt stört... hatar mina små grisögon :( vill ha så stora som jag ibland får på bilder eller får med lösögonfransar. Bahw. Såg inte ens bra ut i camen och det gör man nästan alltid, haha. Nu ska jag poppa popcorn och vara ledsen.

Tänk om man vore lite mer utav en pangbrud? Kanske lite smalare... kanske lite bättre hy.. lite större ögon... lite vitare tänder... eller framför allt - tänk om man kände sig lite mer nöjd med sig själv.

Emma!

Gör din egen på makeagif.com :D

Host host.

Jag hostar fortfarande som en galning och det är inga små hostningar (som t.ex. Isas söta harklingar) utan riktigt våldsamma och läskiga typ "HÖ HÖ HÖ HÖ HÖ HÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!" och så låter det hela tiden. Känns som om jag stör och väcker alla här i huset när jag hostar på kvällen... Mamma säger att det är för att jag röker, och det kanske inte blir bättre utav det men det är nog inte därför. Det är ingen rökhosta utan slemhosta vilket är värst, usch. Det finns inget socker eller honung hemma så kan inte dricka så mycket te som jag skulle vilja. Nya kärleken är Kamomill te eller Svarta vinbär.

Har gjort en videoblogg med liten sammanfattning av vad som hänt den senaste tiden... Den kommer nog upp på youtube och här i bloggen snart. Då kommer även filmen ifrån när jag, Lina och Nanna skulle dygna. Det gick ju som det gick... Så dåligt har jag nog aldrig mått, men jag blev ju faktiskt sjuk då. Hade feber där på morgonen och låg dålig flera dagar efteråt.

Känner mig jätteäcklig då jag inte duschat håret på typ tre dagar... Det är flottigt och lockigt och skumt. Det är det som är nackdelen med rosa hår att man omöjligt kan gömma sig eller gå osminkad och äcklig i stan utan att någon lägger märke till en. Det kunde man innan med en mer neutral hårfärg. Det roliga är att fler personer förmodligen känner igen mig med luva och när jag försöker gömma mig än om jag skulle gå ut i min nya jacka, uppsatt hår och jeans.

Tänker mycket på Emma, min syster som är i Tokyo och undrar när hon kommer hem igen... Hon ska ju vara där i ett halvår och det har inte ens gått en månad och det känns redan som om hon varit där i flera år, bah. Såg iallafall på film med lillebror Oskar idag, vi såg She's the man och den var löjlig men rolig! :)

Btw, jag som trodde Oprah var oskuld o.O trodde inte alla det? http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article8430095.ab Hahah.

Skönheten och odjuret.

Den absolut vackraste, bästa och hemskaste disneyfilm som finns (förutom min favorit Lilla Sjöjungfrun) är utan tvekan Skönheten och Odjuret. Jag tycker även den har bland den bästa musiken. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på filmen och berättelsen, och just den här musiken i prologen är så känslosam och fin. Det finns stunder i filmen då jag ler, skrattar, gråter eller bara stirrar intressant. Jag har alltid älskat filmen och kommer alltid att göra.



För vem kan lära sig att älska ett odjur?

Varför jag gungar.

AMAGAD the moment you've all been waiting for! Ett inlägg om varför jag tycker om att gunga.

Det är ganska känt i Halmstad att det finns en galen brud med ofta galna hårfärger som sitter och kedjeröker med musik i öronen på en gunga ibland. Den här tjejen är då jag och här kommer anledningar och förklaringar:
- I mellanstadiet när jag kände mig utanför brukade jag sätta mig vid gungorna på rasterna eftersom jag inte hade någon att umgås med. Efter ett tag tog jag med mig min CD-freestyle och lyssnade på musik under tiden och jag upptäckte att jag kunde dagdrömma mig bort under tiden och rasterna kändes som fem minuter i mitt eget drömland. När jag sedan blev en i gänget kunde jag ibland neka att umgås med dem på rasterna bara för att få gunga och lyssna på musik.
- Jag är för lat för att gå ut och gå nuförtiden... innan kunde jag istället gå ut och gå men nu.. orkar jag inte, haha.
- Jag gungar oftast på natten vilket gör lekplatsen där gungorna finns min säkra plats ifrån nattens ångest, mörker och mardrömmar. Det blir på något sätt som om jag går in i en zon där allt inom den zonen är tryggt, och jag behöver inte vara rädd för någonting längre.
- När jag gungar så blir det som om jag mediterar eller ja - går in i ett annat sorts tankeläge än tidigare eftersom jag ofta försvinner iväg ifrån verkligheten. Så fort jag känner mig ledsen så går jag till gungorna eftersom jag där kan fantisera ihop scener om hur jag bekämpar monster när jag känner mig svag, får uppmärksamhet när jag känner mig osynlig, är vacker när jag känner mig ful ochsåvidare.
- Det har varit ett bra sätt att kunna komma ifrån mitt rum och den dåliga energin som fanns hemma ett tag och bara vara för mig själv en stund. Jag har fått bra med frisk luft och även sett en del rådjur och en räv - sådana adrenalinkickar om att naturen fortfarande lever.
- Vädret då? Jag går ut i alla väder. Jag har varit ute i 18 minusgrader, jag har varit ute i snöstorm, vanlig storm (jag var ute även när man inte fick gå ut pga någon storm som hette typ Gudrun eller nåt), ösregn, stekvärme, dimma ochsåvidare! Det går ändå bara man har ordentligt med kläder och stark vilja.
- När jag gungar kräver jag ultimate privacy och vill inte bli störd utav någon eller något, det är därför jag inte tycker om barn eftersom de ofta kom och störde mig när jag gungade på frennarp, där jag bodde tidigare. De kastade även pinnar och stenar på mig, klottrade på staketet att jag var emo och deras föräldrar skällde ut mig och lämnade lappar för jag rökte vid lekplatsen. Lol. Det går inte lika lätt att gunga när jag har en kompis med mig eftersom jag känner mig distraherad men det kan gå om det verkligen behövs.
- Varför röka? Eftersom jag är rökare och tycker det är gott att röka så har det bara blivit en sådan grej som hör till... En cigarett lugnar ju också ner ångest.
- När jag gick på BUP och Althea ungdom så blev att gunga en del av min terapi, eftersom de märkte vilken effekt det hade på mig. När jag mådde som värst så kunde jag ibland istället för att skära mig gå ut och gunga.
- Hur får jag plats på gungan? Jag är för lång och för gammal för att sitta som vanligt på en gunga så jag sitter över hela gungan helt enkelt - om det går att beskriva. Med rumpan på ena halvan av däcket och med knäna över andra halvan. Har säkert någon bild på det någonstans... Hittade bild som finns här jämte (bilden är ifrån 2006, haha)

Det är ett tips jag väldigt mycket rekommenderar om man har mycket ångest - gå ut och gunga! Ta med mp3n och sätt er och bara dröm er bort - det kommer säkert fungera på er också :)

Sjuuk.

Vill egentligen skriva ännu ett inlägg om vargar och vargars rätt i samhället... men det finns så mycket om ämnet så det kommer bara bli som explosion som jag inte kan kontrollera. Det gör mig bara så arg och ledsen och se vargar skjutna på Aftonbladets hemsida och det är nästan så jag gråter så arg jag blir.

Idag har jag tydligen fått feber vilket är toppen nu när skolan precis börjat.. Hostar som en galning dessutom vilket gör läget ännu sämre. Tydligen skulle jag städa hela mitt rum för lite pengar idag vilket är värt det nu när det är lite kris. Dock kommer mamma inte tro på mig när jag säger att jag har feber, vilket hon aldrig gör, haha. Min mamma är motsatsen till hypokondriker, det är nästan brutalt i vissa lägen. Många gånger när jag som liten kommit hem med stukad fot eller liknande har hon inte kört mig till sjukhuset utan bara tyckt jag ska vila lite men ändå gå till skolan nästa dag. Alla gånger har jag önskat att foten eller handleden eller vad jag nu har ont i ska ramla av eller faktiskt vara bruten bara för att hon ska förstå att det är allvar den här gången. Jag har länge önskat att det fanns en maskin som gjorde att man kunde känna någon annans känslor som om det vore ens egna och nu önskar jag det ännu mer. Hade det inte varit en fruktansvärt bra uppfinning? Typ som geväret i Liftarens guide till galaxen... Då hade man sluppit förklara allting in i minsta detalj och även när man gör det så förstår dem ändå inte.

Har ont i halsen också så allt jag äter eller dricker bli inte gott :(

The birthday massacre - Always

Otroligt bra låt från det nya albumet Pins And Needles.

Repair.

... Och på den tredje dagen i veckan förra veckan kändes det som om jag blivit hjärtekrossad. There was an empty chair at Peking, there was an empty place next to me outside by the smoking area, there was an empty chair by my table in the classroom, our laughter and jokes was repeating itself like an echo in my head but we never laughed, we never joked around that day, and it felt like you were my lover and I was the leftover, and she was the new one.
Haha, låter så jävla löjlig. Men det är så. Faktiskt.

Blue.

På något sätt så mår jag bättre den här morgonen, och det känns i hela kroppen. Om jag ännu en gång ska prata i koder så säger jag Feetus Negative och de som förstår får helt enkelt förstå och tvärtom.

Klockan är 04.55 och jag ska snart gå iväg till gungorna för att gunga innan skolan - som jag nästan alltid gör. En gång i framtiden ska jag göra ett inlägg som beskriver min kärlek till att gunga eftersom många inte förstår dess magi, hehe. Det är som att meditera, kan jag kort och enkelt säga. Meditera och dagdrömma tillsammans med sprängande musik i mp3n och kedjeröka samtidigt (nikotin har blivit en ersättning för alla mina förra beroenden.) Att gunga är det perfekta sättet att bekämpa ångest, helt klart.

Fick äntligen köpa engångs-plasthandskar på hemköp igår och kunde färga om håret så färgen passade bättre in med löshåret och nu är nästan mitt egna hår mörkare än löshåret vilket är PERFEKT eftersom jag tvättar mitt hår mer än löshåret. Stortrivs i den rosa färgen och jag kände det när jag gick upp vid tre (har helt sjuka sömnvanor, jag vet) att fyfan vad bra jag kan se ut utan smink!! :D Såna saker gör mig glad. Har idag också hunnit kolla på The Spiderwick Chronicles som är en superbra film. Nu ska jag gå iväg då...

Six.

Vet inte ens var jag ska börja. Det är precis som om någon satt in ett chip i mig som förändrar min personlighet. Jag känner inte igen mig själv och jag känner speciellt inte igen mig själv idag på morgonen. Jag skäms så otroligt mycket för mig själv... och jag vet att när allt löser sig igen (även om det känns just nu som om det aldrig kommer göra det) så kommer jag vara ännu mer skamsen. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara mig eller mitt beteende. Jag inser ibland inte att det faktiskt finns dem som bryr sig om mig, dem som bryr sig om mig så mycket så min smärta blir deras. Hur kan jag någonsin glömma bort de människorna? Vill bara ta en stor sten och slänga den i mitt huvud så jag får lite av mitt vett tillbaka. Jag är nollad, nollställd.

Det är tusen saker på gång just nu. Jag har blivit bedd om att inte skriva det i bloggen men jag undrar hur jag kommer kunna låta bli o inte skriva av mig någonstans. Det har alltid varit mitt sätt att hantera ångest och dåliga känslor...

Just nu mår jag illa, har migrän och är nervös. Och jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för alla misstag, alla jävla impulsiva destuktiva saker jag har gjort och alla de gånger jag sårat andra människor. Jag står inte ut med mig själv.

Six Sharp Feetus Friendship Memories Regret Shame Sorrow.

Explosion.

Har märkt att livet inte tycker om mig 2011. Ibland undrar jag varför jag fortfarande andas, varför jag orkar gå upp på morgonen och hur jag kan sova på nätterna. Allt har samma rutin. Jag har blivit en robot. Den här veckan har varit kaos utan stopp och allt omkring mig bara faller isär. Alla människor är robotar. Alla har sina egna problem och då blir mina bara en del i smeten. Alla bara skriker, hugger, biter, river och kastar omkring mig och jag har ont i varenda del utav min hjärna. Alla bara missuppfattar allt jag säger och skriver och så blir det jag som gör fel och får be om ursäkt. Låter det som om jag bara tycker synd om mig själv? Enligt en hel del så är det det enda jag tycks göra; tycka synd om mig själv och vara ledsen.

Har redan fått höra flera gånger att jag bara gnäller, att jag bara måste bli tröstad, att jag bara tänker på mig själv när jag mår dåligt, att jag bara vill ha uppmärksamhet osv. Förstår folk inte hur jävla ont det gör att höra såna saker? Det gör så jävla ont, som en jävla kniv i hjärtat varje gång något sånt nämns till mig men folk verkar tro att det är okej. Det är aldrig okej, ALDRIG. Mina känslor är till 110% äkta och om någon har problem med det så behöver du inte umgås med mig eller vara i min närhet för då behöver inte jag människor som dig. Jag blir inte direkt gladare av att ni säger det till mig, det gör mig bara mer och mer ledsen och om ni nu bryr er om mig så ska ni visa ert stöd utan att överdriva o säga att "ni finns där för mig och att jag är en sån jävla börda" för jag har fan inte bett om att vara en börda för er och det är bara ert eget fel om jag blir en börda för er. Jag är fan inte dum i huvudet, jag är fan inte 5 år gammal och jag kan vara ledsen utan att ta livet av mig eller göra något annat dumt.

När fan blev jag så jävla bitter? Jag känner inte ens igen mig själv längre.

I:Scintilla

Underbar musik för de som gillar The Birthday Massacre, Stolen Babies t.ex.

Directions hårfärger.

Tydligen blev det lite upprörda känslor när jag färgade håret rosa igen - men jag älskar mitt nuvarande hår och visst jag var nöjd med det blonda - men har planerat sen början att jag ska bli rosahårig igen. Förstår inte varför det blir så stor grej när jag tonar håret men ingen grej alls när jag är rökare som kan ge mig cancer och skadar mina tänder och som kostar mer pengar än hårfärg, när jag dricker cola varje dag som också kostar mer än hårfärg och också är väldigt skadligt för både kroppen och tänderna eller när jag mår psykiskt dåligt och ibland är nära att hamna i samma vanor som tidigare. Det är heller ingen grej när jag dricker alkohol trots att jag missbrukat alkohol tidigare. För det är lite farligare än att färga håret... speciellt när färgen jag använder inte är skadlig för håret. Jag vet att meningen bara var väl och jag uppskattar att de bryr sig om mig - verkligen - men jag tog illa vid mig vilket förhoppningsvis inte var meningen. Men det är glömt nu iallafall för min del.

Directions hårfärger går att ha i hur länge som helst och jag ska lägga i ny färg när jag kommer hem och ha i det i ungefär 4 timmar eftersom jag hade det bara en kvart sist så det har redan blivit mycket ljusare än löshåret. Man kan blanda färgerna och nästa gång jag färgar det så tänkte jag blanda Rose Red och Carnation Pink. Nu har jag Rose Red som är lite väl lila i vissa ljus men ändå en snygg färg! Känns super att kunna ha mitt löshår igen och jag känner mig jättefin men det enda negativa är som sagt att mitt hår är ljusare än löshåret men det fixar sig när jag kommer hem. Det är lite synd också att färgen sätter sig i badkaret och duschslangen är numera rosa... (!!) men det går att tvätta bort - och om Jif inte funkar så funkar aceton att ta bort färgen med. De olika rosa hårfärgerna jag har haft är: Directions Carnation Pink, Stargazer Baby Pink (de två hårfärgerna ser nästan likadana ut), Stargazer Hot Pink och Directions Rose Red.

Pain & Pleasure...